Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - II. Bön och religiositet - 13. Jehovah - 14. Törnekronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
O, mänska, mänska, arma väsen!
i samma stund, som världsklot brinna
och nya rymders banor spännas,
du kifvar om ett namn, en mullhög
och ser ej Gud.
I takt med eterhafvets vågor
din andes vågor höjas, sänkas:
Du tänker, anar, fröjdas, lider,
och ser ej huru själens botten
är sänkt i Gud.
Min själ, dig böj! När världar brista
och evigheter kring dig bölja,
men dock ditt eget fäste håller,
det blad, hvarpå du bärgad simmar,
så tillbed Gud.
Stäng ute bullret ifrån gatan,
lyck ögat till för världens irrbloss,
hör det oändeligas susning,
se det odödeligas ljusning
och tillbed Gud.
E. Evers.
14.
Törnekronan.
När mästarn satt i romersk högvakt blek,
Pilati knektar höllo munter lek,
en dödens man de unnade ej skona,
men bjödo Jesus gycklande en krona.
Af lager ej, men törne var dess krans,
af gullstoff ej, men blod den röda glans,
och fastän utaf lätta kvistar skuren,
så tung en krona aldrig blifvit buren.
Ett rör man räckte denna hand som skalf,
en purpurmantel åt hans skuldrors hvalf
och hälsade den arme utan like:
71Hell Juda konung! Konung utan rike!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
