Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - B) Hellener och romare - 4. Själens natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
fostrad af sin körsven, böjer sig ned mot jorden och stör genom sin
tyngd jämnvikten, hvaraf mycken möda och häftig strid uppkommer
för själen. De själar, som kallas odödliga, tåga, sedan de kommit
till den öfversta randen, utanför och stanna på himmelns rygg och
stående där föras de med af kringsvängningen och beskåda själfva det
som är utanför himmeln.
Kummet ofvan himmeln har ingen af jordens skalder besjungit
och ingen skall någonsin besjunga det på ett värdigt sätt. Men det
är så beskaffadt. Ty vi måste drista att säga sanningen, i
synnerhet då vi tala om sanningen. Det färglösa, formlösa och osynliga
väsendet, det sant varande, kan endast skådas af själens styresman
förnuftet, och kring detta sant varande intages denna plats af det
som hör till det sanna vetandet. Då nu Guds förstånd, och likaså
hvarje själs, som blifvit mottaglig för det rätta, rör sig ren och
obemängd genom förnuftet och vetandet, så fröjdar det sig åt att en
gång se det varande och hämtar af åsynen af detsamma näring och
sällhet, till dess det kretsande omsvängandet bringar själen till samma
ställe. Under omloppet skådar tanken rättrådigheten själf, skådar
besinningen, skådar vetandet, icke det som har en uppkomst, ej
heller det som är olika för olika ting bland dem, som vi kalla verkliga,
utan det vetande, som är hos det sant varande. Och sedan han på
samma sätt skådat och fägnat sig af allt annat sant varande,
sänker han sig åter ned i det inre af himmeln och återvänder till sitt
hem. Sedan själen sålunda kommit hem, ställer körsvennen hästarne
vid krubban, lägger för dem ambrosia och gifver dem därpå nektar
att dricka.
Detta är nu gudarnes lif. Af de öfriga själarna kunde den,
som bäst förmådde följa gudomen och var honom mest lik,
upplyfta och sträcka körsvennens hufvud ut i den yttre rymden och
fördes med under kringsvängningen, likväl oroad af hästarne och med
svårighet seende det varande; en annan åter lät honom än sträcka
sig upp än sjunka ned och fick under hästarnes bångstyrighet se en
del, en annan del icke. Alla andra själar följa visserligen med,
längtande att komma upp, men därtill oförmögna föras med de omkring i
den lägre rymden, trampande och stötande hvarandra, i det den ena
söker komma före den andra. Så uppstår buller, strid och mycken
svett och möda. Här blifva många för körsvennens skull lemlästade,
för många afbrytas många fjädrar, men alla återvända efter mycken
vedermöda och oinvigda i det sannas åskådande, och sedan de
kommit tillbaka, hålla de sig till meningens föda. Fråga vi nu,
hvarför denna myckna ifver råder att få skåda hvar sanningens fält är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
