Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - C) Den nyare filosofien - 7. Plikt - 8. Sedelagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
skrifver sig (nämligen såsom ett förnuftsväsen, hvilket har sig själf
såsom sinnligt väsen under sig) och icke kan annat än betrakta sitt
eget väsen, sin högsta bestämmelse och dess lagar med den högsta
aktning."
Kant, Kritik der praJctischen Vermmft.
Sedelagen.
Handlingens moraliska värde ligger alltså icke i den verkan,
som däraf kan väntas; alltså icke heller i det motiv för en handling,
som behöfver låna sina bevekelsegrunder från en väntad effekt. Ty
alla dessa verkningar (det angenäma i ett tillstånd, jå. t. o. m.
befordran af en främmande lycksalighet) kunde likaväl åstadkommas
af andra orsaker, och därtill behöfdes ej viljan hos ett förnuftigt
väsen, hvari dock det högsta goda ensamt kan finnas. Därför kan
intet annat än föreställningen om lagen i och för sig, hvilken
visserligen blott finnes hos ett förnuftigt väsen, såframt denna, men icke
den väntade effekten är bestämningsgrunden för viljan, utgöra detta
högsta goda, som vi kalla det sedliga, som redan är närvarande hos
personen själf, som handlar därefter, men icke får väntas allra först
af verkan.
Men hvad kan det väl vara för en lag, där blotta
föreställningen om densamma, utan afseende på den verkan, som däraf kan
uppkomma, måste bestämma viljan, så att denna utan vidare och
utan inskränkning må kallas god? Då jag beröfvat viljan alla
bestämningsgrunder, som kunna härflyta därur genom följandet af en
lag, så blir öfver hufvud intet annat öfrigt än den allmänna
lagbundenheten i handlingen, hvilken allena skall tjäna viljan till motiv,
d. v. s. jag skall aldrig handla annorlunda än så, att jag äfven kan
vilja att mina grundsatser må blifva en allmän lag. Här är nu den
blotta lagenligheten (utan att lägga till grund en på vissa
handlingar bestämd lag) det, som tjänar och äfven måste tjäna viljan till
princip, om plikten icke öfver allt skall blifva ett tomt vansinne och
ett dimmigt begrepp. Häri öfverensstämmer fullkomligt det allmänna
människoförnuftet i sitt praktiska vetande, när det har den tänkta
principen alltid för ögonen.
Frågan är t. ex.: får jag icke, då jag är i trångmål, göra ett
löfte i afsikt att icke hålla det. Jag gör här lätt den skillnad, som
betydelsen af denna fråga kan hafva, om det är klokt eller
plikten-ligt att gifva ett falskt löfte. Det förra kan utan tvifvel ofta vara
fallet. Visserligen inser jag väl, att det icke är nog, att med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
