Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 6. Om människans andliga födelse - 7. Lyckan i Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
äga rum hos oss. Guds son vinnes icke i sällskaper, bland vänner
och bekanta. Jå, han förloras fast hellre bland dem. Ehuru
föreställningar, sådana som dessa, att Gud är allsmäktig, vis, rättfärdig,
barmhärtig och god, och dylika gudomliga egenskaper och dygder,
äro sanna och gudomliga, så kunna de ändock, emedan de utifrån
genom sinnena och deras inbillningar kommit till vår kännedom och
förstånd, icke bidraga till Guds sons andliga födelse i vår själ,
hvilken måste verkas inifrån af Gud, under det våra själskrafter tjäna som
verktyg icke för vår, utan för gudomlig värksamhet. Gud ensam
måste skapa och värka i oss; vi måste endast vara passiva. All
mänsklig konst, äfven vår egen vishet, kan icke bringa oss därhän,
att vi lära känna Gud på gudomligt sätt. Ty därtill fordras å vår
sida ett fullkomligt ovetande och fullkomlig förgätenhet af oss själfva.
"Men hvartill tjänar då mitt förnuft; om det icke kan vara af någon
nytta till vinnande af denna andliga födelse och Guds kännedom?
Och huru kan det vara fullkomligt löst och ledigt från allting? Eller
är det kanske bättre, att det är i mörker och okunnighet?" Jå,
visserligen är det sista det rätta sättet, att människan nämligen blir
försatt i fullkomligt mörker och okunnighet, det är, att allt hennes
förra vetande och kännande viker bort och endast den högsta möjliga
mottaglighet återstår. Människans själ hvilar icke, förrän hon helt
och hållet blir uppfylld. Liksom materien icke hvilar, förrän den
antagit alla former och gestalter, som den kan antaga; så hvilar icke
heller vår själ eller vårt förstånd, innan det erhållit allt, hvad det
kan erhålla. Därföre säger en hednisk filosof: "i hela vida världen
gifves intet snabbare, än himmelens lopp; dock är människans själ
vida snabbare." Om hon därföre städse verkade efter sina krafter
och höll sig obesmittad af de lägre, ringa tingen (ty genom dem blir
hon ömkligen söndersliten och inledd i hvarjehanda förvillelse); så
skulle hon varda upphöjd i den alraöfversta himmelen och icke hvila,
förrän hon vunnit det aldrahögsta och största goda, nämligen Gud
sin Skapare, och skulle af Honom varda fullkomligen mättad. Ty ju
mera själen försakar sig själf och blir fri och lösgjord från alla andra
ting, desto närmare kommer hon äfven till Gud.
Johannes T aulerus, Predikningar.
7.
Lyckan i Gud.
"Min son! Jag måste vara ditt högsta och yttersta mål, om
du verkligen vill varda salig. Därigenom skola dina begär renas,
hvilka eljest ofta hafva en olycklig riktning mot sig själfva och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
