Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - III. Den teologiska moralen - C) Den kristna moralen - 10 - 11. Guds förbarmande är en kristens frälsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
ränner. Anden säger väl: Herre, Du är rättfärdig; men köttet
förmår ej säga det. Vi kunna ej höra och fördraga, att döden är
syndens följd. Synden göra vi, men vi fly straffet, det vilja vi ej hafva;
och hade vi det ej, så måste det anbefallas för oss; ty hvad är synd
utan död? Döden är ett tecken, en sinnebild af synden, af Guds vrede.
Därför kunna vi aldrig hjärtligt säga, att Han är och förblifver
rättfärdig, ty vi vilja också vara rättfärdiga och vilja ej lemna Gud
allena äran. Men Gud lindrar det för oss och bringar oss genom
an-fäktelser därhän, att vi förmå säga det ... Om vi blott i vår sista
stund, då vi kämpa med döden, kunna säga: Herre Jesus, i dina
kän-der befaller jag min ande, — så höra vi ej till dem, som smäda Gud.
Därsammastädes.
11.
Guds förbarmande är en kristens frälsning.
Därför måste vi nu erkänna, att vår lycka allenast beror af
Guds förbarmande, utan all vår värdighet, utan något som helst, som
utgår från oss, och därför är det nödvändigt att sätta hela vårt hopp
på hans barmhertighet och grunda den så att säga på säker botten,
utan att blicka upp på våra gärningar eller vänta någon som helst
hjälp af dem. Och sådan är trons beskaffenhet, att den öppnar
öronen och tillsluter ögonen d. v. s. att den aktar på löftet, men
vänder sinnet bort från hvarje värdighet och förtjänst hos människan.
Ty aldrig kunna vi uppriktigt förtrösta på Gud, om vi icke blifvit
grundligt misstrogna mot oss själfva; aldrig kraftigt höja vårt hjärta
till honom, om det icke förut blifvit böjdt hos oss; aldrig
tillräckligt förtrösta på honom, om vi icke förloradt förtröstan till oss själfva;
aldrig rätt berömma oss hos honom, om vi icke i vårt inre
öfvergifvit allt själfberöm. Vi fatta och behålla således Guds nåd, sedan
vi visserligen helt och hållet kastat bort allt förtroende till oss själfva,
men i stället vunnit en säker förtröstan till hans godhet; och såsom
Augustinus säger i sin skrift öfver Apostelns ord i elfte kapitlet,
sedan vi förgätit vår förtjänst, omfatta vi Guds gåfvor, hvilket betyder
detsamma som: Haf den rätta tron, huru det än må vara. Men denna
visshet kunna vi endast vinna genom Kristus, genom hvars välsignelse
allenast vi frigöras från den oss alla anbefalda och förkunnade
förbannelsen. Ty i följd af den från vår stamfader Adam medärfda
svagheten kunna vi af egna krafter icke så uppfylla lagen som det
måhända varit nödvändigt för sådana, som möjligen på grund däraf
vilja förvärfva rättfärdighet. Och sålunda är det slutligen Kristi rätt
färdighet, hvarigenom vi blifva rättfärdiga och kunna uppfylla lagen.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
