Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världen och människan - II. Släktet och samhället - C) Släktets lif - 1. Släktets sträfvan - III. Humanitet och kultur - 1. Människan en länk mellan tvenne världar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
2.
Det stora flertalet människor är så beskaffadt att det enligt sin
natur icke kan taga någonting allvarligt mer än att äta, dricka och
gifta sig. Dessa skola nyttja allt hvad de mera upphöjda naturerna
frambragt i världen, vare sig religion eller vetenskap eller konst, till
verktyg för sina lägre ändamål, i det de mestadels göra dem till masker
för dessa.
Schopenhauer, Pärer ga u. Paralipomena.
III. Humanitet och kultur.
i.
Människan en länk mellan tvenne världar.
En besynnerlig motsägelse hvari människan visar sig. Såsom
djur tjänar hon jorden och är fastad vid den såsom sin boningsplats;
såsom människa har hon inom sig odödlighetens frö, hvilket på
jorden icke kan planteras. Såsom djur kan hon tillfredsställa sina
behof, och människor som därmed äro nöjde befinna sig rätt väl här
nere. Men så snart hon följer något ädlare anlag, finner hon
öfverallt ofullkomligheter; det ädlaste har på jorden aldrig blifvit utfördt,
det renaste har sällan vunnit bestånd och varaktighet: för själens
och hjärtats krafter är denna skådeplats alltid blott ett öfnings- och
pröfvoställe. Historien om vårt släkte med sina försök, öden,
fore-tag och revolutioner bevisar detta tillräckligen. Här och där kom en
vis, en god, och strödde tankar, rådslag och gärningar i tidernas
flod; några vågor ringlade sig däromkring, men strömmen bortförde
dem och utplånade deras spår; deras ädla afsikter gingo förlorade.
Dårar härskade öfver de visas rådslag, och slösare ärfde de skatter
som föräldrars snille hade samlat. Så litet som människans lif här
nere är beräknadt på en evighet, så litet är den runda alltid
hvalf-vande jorden en verkstad för varaktiga konstverk, en trädgård för
eviga växter, ett lustslott för att evigt bebos. Vi komma och gå;
hvart ögonblick bringar tusen hit och rycker tusende härifrån.
Jorden är ett härberge för vandrare, en irrstjärna dit flyttfåglar komma
och därifrån de åter skynda bort. Djuret lefver ut, och om det
äfven till följe af högre afsikter icke lefver så länge det kunde; så har
det likväl hunnit sitt inre ändamål; det äger sina förmögenheter och
är hvad det skall vara. Människan ensam står i motsägelse med sig
själf och med jorden; ty den mest utbildade varelse ibland alla dess
organisationer är tillika den minst utbildade i anseende till sina egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
