Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - II. Viljans frihet - 5. Fyra bevis för viljans frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
så blifva alla förtretade däröfver och söka att aflägsna dessa brister
genom straff och förmaningar. Sådana fel äro orättfärdighet,
gudlöshet och öfverhufvud allt, som strider mot en god medborgares dygd."
b) Till och med de, som i teorien bekämpa friheten, visa sig
i praktiska liivet såsom anhängare af densamma. Man må blott åse
hum de uppföra sig, då de skymfas af andra, bedragas eller
behandlas med otacksamhet. Hvilka bittra förebråelser de senare då få
höra! Och skulle de sätta tro til] oss, om vi ville tillsäga dem, att
de skulle lugna sig, då de handlande ju icke hade kunnat handla på
annat sätt? Men hvad ännu mera är, till och med i teorien se de
allra flesta förnekare af friheten sig tvungna att omedvetet hylla henne,
i det de söka att bringa henne åtminstone till namnet in i sitt
system. Det är just, som Kant riktigt anmärker, "äfven för den
subtilaste filosofi lika omöjligt som för det vanligaste människoförnuft
att konstla bort friheten."
c] Äfven de lagar och föreskrifter, som gälla hos alla folk, de
rådslag, förmaningar, böner och hotelser, som användas, de
belöningar och straff, som utdelas, äro ett tydligt bevis för
människosläktets öfvertygelse om frihetens tillvaro. Alla dessa fäkta, att
människan icke nödvändigt är bunden vid ett visst handlingssätt, £,tt hon
fastmer såsom härskare kan bestämma öfver sitt görande och låtande
och därför också själf bär ansvaret detsamma. Huru kan man
bestraffa eller belöna någon, om han icke kunde handla annorlunda?
3. Tredje beviset. Förnekandet af friheten är också
undergången af hvarje sedlig ordning» Enligt determinismen är hela förloppet
såväl af den yttre synliga naturen, som af människans inre lif
bunden vid fullkomligt oföränderliga lagar. Vi må visserligen enligt
determinismen icke känna dessa lagar, men de äro förhanden och intet
förmår att hämma eller ändra deras förlopp. Sålunda förer
förnekandet af friheten nödvändigt till fatalism. Ty antingen har
människan i sin förmåga, att på något sätt efter sitt godtycke bestämmande
ingripa i de lagars förlopp eller icke, hvilka omfatta allt. Blir denna
fråga jakande besvarad är människan fri, blir den nekande, så
drifves människan vidare med obeveklig nödvändighet, och intet förmår
att gifva åt den en gång förhanden varande verksamhetsriktningen
en annan vändning. Men detta är detsamma som den fasansfulla
fatalismen. I sitt frö är därmed hvarje sedligt sträfvande förk väfd.
Ty hvartill tjänar det att bemöda sig öfvervinna sig själf, då vi
icke kunna ändra något i den objektiva nödvändigheten och därmed
i vårt lefnadslopp.
Förnekaren af friheten är därför äfven ställd framför det nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
