Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - II. Viljans frihet - 6. Själfkänslan af den sedliga friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
min natur. Blott det, som strider däremot, kan jag icke. Men huru
kunde jag också vilja, hvad som måste göra denna första vilja,
hvarigenom jag är hvad jag är, om intet? Den som finner
denna inskränkning vara en främmande makt, denna inskränkning,
som är hans tillvaros, hans frihets, hans viljas förutsättning och
väsen, den är i mina ögon förvånansvärdt förvirrad. Och känner jag
mig kanske inom dessa gränser på något sätt inskränkt? Jå, om
jag till och med på sedlighetens och bildningens område bestämdt
åstundade i något ögonblick den eller den följden; om någonsin en
enskild handling vore målet för mitt viljande, — då kunde detta mål,
i det jag ville nå det, ryckas långt ur min åsyn, då funne jag mig
under främmande herravälde; dock skulle ödet anklagas också härför,
så förfelade jag blott det egentliga föremålet för skulden, nämligen
mig själf. Men aldrig kan det gå mig så! Må jag dock lefva i
medvetande om min natur. Att allt mer blifva hvad jag är, det är min
enda vilja; hvarje handling är en särskild utveckling af denna ena
vilja; lika visst som jag alltjämt kan handla, kan jag alltjämt handla
på detta sätt; intet kommer bland mina handlingars rad, om det icke
är så bestämdt. Må alltså hända hvad sorn vill! Så länge jag
hänför allt uteslutande på detta mål, men hvarje yttre förhållande, hvarje
lifvets yttre gestalt lämnar mig likgiltig, jå alla äro mig lika värda,
om de blott uttrycka mitt väsendes natur och skänka mig nytt stoff
till dess inre bildning, dess utveckling; så länge andens öga är
riktadt på detta hela, som är allestädes närvarande, och hvarje enskildt
visar sig för mig blott i detta hela och i detta allt enskildt, men
jag däremot aldrig förlorar ur medvetandet hvad jag afbrutit och
äfvenledes alltjämt vill, hvad jag icke gör, och hvad jag för tillfället
gör, hänför till allt hvad jag*> vill — så länge behärskar min vilja
ödet och använder med frihet allt, hvad det än må bringa med sig, till
sitt ändamål. Aldrig kan föremålet undandragas ett sådant viljande
och begreppet af öde försvinner vid tanken på en sådan vilja.
Hvarifrån uppkommer då denna växling inom det mänskliga, som de känna
så tryckande, om icke just från gemenskapen med en sådan frihet?
Sålunda är den alltså frihetens verk och mitt verk. Huru skulle jag
kunna hjälpa till att bereda den för andra genom mitt görande, om
jag icke äfven fordrade den för min räkning af andra? Jå, jag
fordrar den högt: Må tiden komma och bringa mig, såsom den kan,
mångfaldigt stoff för att handla, för att bilda och lägga i dagen mitt
väsen. Jag skyr intet. För mig gäller lika ordningen och allt, som/
är yttre förutsättning. Allt hvad som kan framgå ur människornas
gemensamma handlande, skall draga förbi mig, väcka och röra mig, för
Från Kunskapens Träd. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
