Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - II. Viljans frihet - 6. Själfkänslan af den sedliga friheten - 7. Att under den förutsättning, att maximens blotta, lagstiftande form allena är den tillräckliga bestämningsgrunden för en vilja, finna beskaffenheten af den vilja, som därigenom allenast är bestämbar - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
att af mig sedan sättas i rörelse, och i det sätt, hvarpå jag
upptager och behandlar det, vill jag alltjämt finna min frihet och under
förverkligandet däraf bilda min individualitet.
Schleiermacher, Monologen.
7.
Att under den förutsättning, att maximens blotta, lagstiftande form
allena är den tillräckliga bestämningsgrunden för en vilja, finnal>eskaf-
fenheten af den vilja, som därigenom allenast är bestämbar.
Då den blotta formen för lagen allenast kan föreställas af
förnuftet, följaktligen icke är föremål för sinnena och således också icke
hör till åskådningar, så är föreställningen om densamma såsom
be-stämningsgrund för viljan skild från alla bestämningsgrunder för
tilldragelserna i naturen efter kausalitetens lag, emedan vid dessa senare
de bestämmande grunderna själfva måste vara åskådningar. Men
om ock ingen annan bestämningsgrund hos viljan kan tjäna till lag
för henne än blott denna allmänna laggifvande form, så måste en
sådan vilja tänkas såsom fullkomligt oafhängig af naturlagen för
åskådningarne, med afseende på hvarandra, nämligen kausalitetens
lag. Men en sådan Oafhängighet kallas frihet i strängaste, d. v. s.
transcendentala förstånd. Alltså är en vilja, för hvilken maximens
blotta lagstiftande form allena kan tjäna till lag, en fri vilja.
Kant, Kritik der praktischen Vernunft.
Den kristne är till den grad fri och herre öfver sig själf, att
han till och med kan sägas vara herre öfver sitt samvete.
Återkal-len i minnet den sköna liknelse af Plato, jag anförde i början af mitt
tal: själen, säger den vise, har två springare; när den jordiska
sprin-garen tyranniserar henne, är hon lidelsernas slaf. Men, mina
bröder! den andra springaren, han, som sträfvar mot himmelen, kan
äfvenledes blifva en tyrann och injaga skräck hos körsvennen, viljan.
Jag vill förklara mig tydligare: Det finnes ett själstillstånd, som är
ganska allmänt, då vi göra det goda, men utan håg, utan böjelse,
då vi mot vår vilja lyda samvetet, kan hända af fruktan för straff,
kan hända också af pliktkänsla, men i alla händelser motvilligt.
Denna tvungna lydnad är visserligen oändligt mycket bättre än
olydnaden. Emellertid måsten I medgifva mig, att det ingalunda är ett
sundt tillstånd. Yi böra icke allenast göra det goda, utan jämväl
älska det. Yårt samvete måste upphöra att strängt tillrättavisa oss
likt en besvärlig väktare; tvärtom bör en fullkomlig öfverensstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
