Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - IV. Determinism - 12. Viljan påverkas, men bestämmes icke af motiv - 13. Människans karakter är en följd af hennes fria handling i en förtidlig existens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
pådrifvande grund. Men man skall aldrig finna ett exempel därpå,
och orn man fattar ett beslut af nyck, för att bevisa sin frihet, så
är nöjet eller den fördel, som man tror sig finna vid detta sökta
sträfvande, en af de grunder, som bestämma härtill.
Leibnitz, Theodicé. I.
13.
Människans karakter är en föijd af hennes fria handling i en förtidlig
existens.
Men i mycket mera bestämd betydelse än denna allmänna gälla
dessa sanningar i det omedelbara förhållandet till människan.
Människan är i den ursprungliga skapelsen, såsom är visadt, ett
obestämdt väsen (hvilket mytiskt kan framställas såsom ett detta lif
förutgånget tillstånd af oskuld och begynnande salighet). Blott hon
själf kan bestämma sig. Men detta afgörande kan icke ske i tiden;
det faller utom tiden och sammanfaller därför med den första
skapelsen (fastän såsom en från henne skild handling). Om människan
ock är född i tiden, är hon dock skapad till att utgöra början
(centrum) af skapelsen. Handlingen hvarigenom hennes lif är bestämdt
i tiden, tillhör själf icke tiden, utan evigheten. Den föregår med
afseende å tiden icke lifvet, utan genom tiden (ej fattad af denna)
såsom en till sin natur evig handling. Genom denna sträcker sig
människans lif ända till början af skapelsen. Så ofattlig än denna idé
må förekomma det allmänna tänkesättet, så har dock hvarje
människa en med densamma öfverensstämmande känsla, såsom hade hon
redan från evighet varit, hvad hon nu är, och ingalunda med tiden först
blifvit det. Oaktadt den oemotsägliga nödvändigheten af alla
handlingar och fastän enhvar, som är uppmärksam på sig själf, måste
tillstå, att han ingalunda af tillfällighet eller godtycke är ond eller
god, förefaller det därför t. ex. den onda människan, som om hon
allra minst vore tvingad (emedan tvång icke kan kännas under ett
varande utan blott under ett blifvande), utan gör hon handlingen
med sin vilja, icke mot sin vilja. Att Judas vardt Kristi förrädare, kunde
hvarken han själf eller ett annat kreatur ändra, och dock förrådde
han icke Kristus af tvång, utan villigt och med fullkomlig frihet.
Likaså förhåller det sig med den gode, att han icke är tillfälligt
eller godtyckligt god, och likväl är så litet tvungen, att intet tvång,
jå till och med helvetets portar icke vore i stånd att kufva hans
sinne. I medvetandet, såvidt det endast är själfuppfattning och blott
idealistiskt, kan denna fria handling, som öfvergår till nödvändighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
