Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - IV. Determinism - 13. Människans karakter är en följd af hennes fria handling i en förtidlig existens - 14. Människans behof vederlägger determinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
början. Hennes handlande förändras icke, likasom hennes jag såsom
sedligt väsen icke förändras utan till sin natur är evigt. Därigenom
bortfaller också denna, ofta hörda pinsamma fråga: Hvarför är just
denne bestämd att handla orätt och gudlöst, men den andre däremot
rätt och fromt? Ty denna fråga förutsätter, att människan icke
redan till att börja med är handlande och verkande, och att hon
såsom andligt väsen har att vara fri och oberoende af sin vilja,
hvilket, såsom blifvit visadt, är omöjligt.
Schelling, PhilosopJiisclie Unternehmungen ilber clas Wesen der
mens ch lichen Freiheit.
14.
Människans behof vederlägger determinismen.
Människotanken, en gång väckt till eftersinning, har aldrig
hvilat och skall, enligt sin ädla natur, aldrig hvila, innan den
hunnit någon reda i de ämnen, som åt jordens förnuftiga varelser
antyda ett högre värde än djurets. Ty de känna inom sig andra och
heligare behof, än att här endast omföras af de sinnliga begären, äta
sitt brod med lust eller vedermöda och därefter sorglöse återgå till
det stoft, hvaraf deras synliga skepnad länte sin bräckliga
sammansättning. Därföre hafva de användt skarpsinnighetens hela förmåga,
anställt lärdomens djupaste forskningar och sökt afbärga
erfarenhetens vida fält, för att samla ämnen till den vishetsbyggriad, där
förnuftet skulle dyrka den obeslöjade sanningen och, invigdt i dess
tempeltjänst, afkunna utslaget i både gudomliga och mänskliga ting.
Men har det ej gått, såsom fordom i Babel, då människorna sade:
kommer, låter oss bygga ett torn, hvilkets höjd skall räcka upp i
himmelen? De hunno ej dit; deras tungomål förbistrades, så att
ingen förstod det; och de skingrades dädan i all land, för att öfver
allt på sorgernas jord irra lika fjärran från himmelen. Den ena af
dessa jordiskt vise förkunnade världen ett oböjligt öde, som med
den iskalla, järntunga handen fortdref allt, både fröjd och kval, både
dygder och brott, i den stela gången af en evig nödvändighet; men
si! när det tröstlösa lidandet förtviflade och den ångerlösa lasten
förhärdad uppreste sin fräcka panna, då suckade mänskligheten. En
annan lärde, att slumpen skiftar lotterna, af hvilka den bästa delen
tillfaller klokheten som begagnar tillfället, eller styrkan som råder
öfver medlen; men si! när de klokas råd blefvo till dårskap och de
starkas fästen blefvo till grus, då suckade mänskligheten. En
annan åter ville, på den inskränkta skådeplatsen af denna tid och värld
framställa Guds afsikter till åskådning, bestämma inom kända gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
