Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - IV. Determinism - 14. Människans behof vederlägger determinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
den gränslösa Vishetens både gång och ändamål, och, likasom
styckevis, uppräkna länkarna i den oomfatteliga varelsernas, tingens och
skickeisens kedja; men si! när de öfvermäktiga naturkrafter förödde
både vårbrodden och höstgrödan, när förstöringen lika härjande
hvälfde fram öfver onda och goda, eller de lösryckta begären afbröto
för en stund den synbara ordningen i händelsernas lopp, då suckade
mänskligheten. Den suckade och vände sig klagande till sitt
Upphof; den begärde med oro svaret på sitt hjärtas viktiga frågor, den
sökte med bäfvan efter ordet till det dunkla lifvets gåta. Ho vill
fara oss upp i himmelen att hämta oss det! Men ingen far upp i
himmelen, utan den som for neder af himmelen, och ensam bar till
jorden det tröstliga svaret, det fridfulla ordet. Jå, du jordens barn!
det är dig nu icke fördoldt, ej heller för fjerran; ty ordet är hårdt
när dig, nämliga i dinom mun och i ditt hjärta, när ditt hjärta
lefver af den tro, din mun bekänner. Den hvilar ej då vid en bokstaf,
som är död, den vacklar ej då efter meningarnas ombyten, den
krossas ej då mot de klippor, som i tidernas svall framstå lika vådliga
för den missledda känslan som den förvägna tanken; ty högt,
ojäf-aktigt och visst är för hvarje oförvilladt hjärta det vittnesbörd, som
talar ur det allraheligaste och förnimmes i vårt allrainnersta.
Sanningens Ande, som utgår af Fadrenom, han skall bära vittnesbörd
om mig, säger Kristus. Inom oss själfve, mine kristne! ligga vissa
fordringar på rättvisa, på godhet på öfverensstämmelse i
världsstyrelsen, hvilka fordringar endast kunna uppfyllas af Honom, som är
alltings Upphof; i vår natur äro heliga löften nedlagda, utom
hvilkas fullbordan allt vore mörker, grymhet och förvirring.
Kristendomens Anda, som lärer oss känna Den, hvilken tillåtit oss dessa
fordringar och hos oss nedlagt dessa löften, denna Anda, som utgår af
Fadren, på det vi under detta ljufva namn skole igenkänna vår Gud,
den anvisar oss därigenom den tröstefullaste af alla sanningar, och
låter sedan vår egen erfarenhet vittna om kraften af det evangelium,
som både motsvarar och tillfredsställer vårt hjärtas heligaste behof.
Vårt hjärta behöfver tröst mot anklagande minnen, styrka under
svagheten, ståndaktighet bland frestelserna: hvar få vi allt detta, utom
i Jesu lära, med trons enfald tillämpad på oss själfva? Då vittnar
sanningens Anda, att vi hafva en himmelsk Fader, som ej förskjuter
den förlorade sonen, när han vänder orn från sina vägars villa; att
vi endast genom ett sorgfälligt begagnande af de medel han oss
förlänat, kunna tillväxa i det goda, och, under en fortsatt vandring
inför den Heliges ögon, behålla oss obesmittade af världen till Herrans
tillkommelse. Vårt hjärta behöfver frid i en orolig värld, tålamod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
