Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
ställande resultat, så är dock detta i ock för sig möjligt, och en
fortsättning af Stoicismen i sådan riktning kan, ehuru med iakttagande
af den stora skillnaden i förutsättningar och historiskt gifna
utgångspunkter, sägas hafva blifvit gjord af Kant och Fichte. De hafva
icke velat bygga sedeläran på religionsläran, utan tvärtom ställa
henne för sig själf, likasom de ock ville att den sedliga människan,
om hvilken sedeläran handlar, skulle stå för sig själf i allt, som
rör hennes sedlighet. Då detta icke fullt låter sig göra, utan
religionens stöd visar sig vara behöfligt, mottages af detta så litet
som möjligt, ehuru visserligen småningom mer och mer, ända till
dess sedligheten återigen göres beroende af en panteistisk
uppfattning af Gud och ett mystiskt lif i honom. Till en sådan
uppfattning föres nämligen Fichte, sedan Kant endast mera obestämdt
hade fattat Gud såsom den högste lagstiftaren i det moraliska
riket, men hufvudsakligen betraktat honom såsom den, som skulle
med ett rätt mått af sinnlig lycksalighet belöna hvars och ens dygd,
och Fichte själf till en början icke hade känt sig behöfva eller
åtminstone icke kunnat finna något annat gudomligt än en moralisk
världsordning. Här göres således också ett försök, huru långt man
kan komma på egen hand och genom sin egen vilja. Äfven detta
försök är framkalladt af tidens andliga fattigdom, äfven vid dess
utförande möta stora svårigheter, som förorsaka en våldsam
brytning och slutligen visa sig vara oöfvervinneliga. Det drifvande
intresset är äfven här behofvet af renhet och själf tillräcklighet hos
det goda, hvilket behof föranleder en sträng förkastelsedom, som icke
lämnar någonting öfrigt åt människan till innehåll i hennes lif och
försätter henne i valet mellan att finna sig i lifvets tomhet eller
tillskrifva sig själf makt att gifva sig det innehåll, som hon
behöfver. Sålunda fattas den mänskliga viljan såsom principen för
människans praktiska lif, och allt godt, som skall vara ett sedligt godt,
måste hos människan vara till därigenom, att hon vill det.
Stoi-kernes antagande, att det sedligt goda, såsom sedligt är på något
sätt gifvet af världsförnuftet, kan här icke komma till användning.
Det praktiska intresset är nämligen starkare än hos Stoikerna. Här
är det nämligen redan från begynnelsen fråga om plikten såsom
den form, i hvilken det goda är till i människans vilja. Väl kan
man antaga, att människans sjelfverksamhet och själfbibehållelse
kunna befordras af det väsende, i hvilket människan har sin grund,
men hennes plikt synes icke kunna uppfyllas under annan
förutsättning än den, att hon därtill har frihet och makt samt också därtill
vill bruka sin fria vilja. Om det är något, hvari viljan synes vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
