Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 6. Det goda är öfvervägande på jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
’ stunden vore nöjda, om de kunde om igen begynna sitt lif under
förutsättning, att de måste ännu en gång genomlefva samma summa
af godt och ondt, och särskildt om detta vore af annat slag. Man
skulle nöja sig med förändringen utan att åstunda ett bättre tillstånd
än det, som redan genomlefvats.
Öfverväger man den mänskliga kroppens bräcklighet, så
beundrar man visheten och godheten hos naturens skapare, som skapat
den så varaktig och gjort dess tillstånd så drägligt. Detta har ofta
föranledt mig till den anmärkning, att jag alls icke förvånar mig
öfver, att människorna understundom äro sjuka, utan att de äro det
så litet och att de icke alltid äro det. Samma förhållande måste
också ingifva oss en högre aktning för den gudomliga konsten inom
djurens mekanism, hvilkas kroppar skaparen bildat så bräckliga och
så lätt förstörbara, men tillika så i stånd att vidmakthållas, ty
naturen helår oss mer än läkarekonsten. Men nu är denna bräcklighet
själf en följd af tingens natur, åtminstone, såvida man icke fordrar,
att de slags varelser, som tänka förnuftigt och äga kött och ben,
alls icke skola vara på jorden. Men det skulle uppenbart blifva en
brist, som någon af de äldre filosoferna skulle kallat vacum
formarum, en lucka i släkternas ordning.
Personer, som äga det sinnelag, att de äro nöjda med naturen
och lyckan och icke klaga, till och med då den bästa lott icke
kommit dem till del, synas mig framför andra förtjäna företrädet. Ty
oafsedt att dessa klagomål äro illa grundade, så är att klaga
detsamma som att knota, -då det gäller försynens anordningar. Man
bör icke lättvindigt sälla sig till de missnöjda i det samhälle man
lefver; men man får alldeles icke göra det inom Guds samhälle, där
man med rätta icke kan vara missnöjd. Böcker öfver det mänskliga
eländet, såsom t. ex. påfven Innocentius den tredjes bok, synas mig
just icke vara de nyttigaste; man förökar det onda, då man skänker
det en uppmärksamhet, som man skulle leda bort därifrån och vända
mot det goda, som är vida öfvervägande det onda. Ännu mindre
gillar jag sådana böcker, som Abbé Esprifs arbete öfver de
mänskliga dygdernas förfalskning, hvaraf man nyligen gifvit oss ett utdrag,
då en sådan skrift visar oss allt från den dåliga sidan och gör
människorna till det, den skildrar.
Man måste emellertid medgifva, att det gifves i det mänskliga
lifvet mycket, som bringar skada och oordning, hvilket särskildt
framträder i många onda människors lycka och många godas olycka.
Ett tyskt ordspråk gifver till och med företräde åt de onda, liksom
om de i regel vore de lyckligaste:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
