Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 7. Hvad det vill säga, att Gud tillstädjer det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
omätliga område innefattar alla möjligheter, måste det gifvas ett
oändligt antal af möjliga världar, måste det onda äga tillträde till
flere af dem, och till och med den< bästa af alla innesluta något ondt.
Att tillåta det onda, detta är hvad Gud bestämt.
Nu skall man dock göra mig denna förebråelse: "Hvarför talar
du om att tillåta? Förorsakar Gud då icke det onda, och vill han
det icke?77 Det blir alltså här nödvändigt att utreda, hvad som är
tillåtelse, för att man må inse, att jag icke använder detta uttryck
utan grund. Först måste likväl förklaras viljans väsen, hvilken har
sina bestämda grader. I vanlig bemärkelse kan man säga, att viljan
består i böjelsen, att göra något i förhållande till det goda, som
därmed är förenadt. Denna vilja kallas den föregående viljan, då den
existerar för sig och betraktar hvarje godt särskildt med afseende å
dess godhet. I denna mening kan man påstå, att Gud har böjelse till
hvarje godt, i den mån det är godt, till den enkla fullkomligheten i
det enkla sinnet, såsom skolastikerne uttryckte sig, och detta i följd
af en föregående vilja. Han har en allvarlig lust att helga och rädda
alla människor, att utestänga synden och förhindra fördömelsen. Man
kan t. o. m. säga, att denna vilja i och för sig (per se) är verksam,
d. v. s. på det sättet, att verkan skulle följa, om det icke gåfves en
starkare grund, som hindrar honom; ty denna vilja går icke till
yttersta ansträngning (ad summum conatum), emedan den eljest, då
Gud är herre öfver alla ting, aldrig skulle förfela att frambringa sin
fullständiga verkan. Men den fullständiga och ofelbara verkan hör
uteslutande till den efterföljande viljan, såsom man kallar den. Denna
vilja är fullständig, och med afseende å denna gäller den regel, att
man alltid gör det man vill, om man kan göra det. Men nu
framgår denna slutliga, afgörande och efterföljande vilja ur striden mellan
alla föregående viljor, såväl de, som sträfva till det goda, som de,
hvilka tillbakavisa det onda. Gemensamhetsviljan framgår således
ur sammanträffandet af alla de särskilda viljorna, liksom i mekaniken
den gemensamma rörelsen framgår ur alla de riktningar hos de
lifvande krafterna, hvilka sammanträffa i en och samma rörliga kropp
och till lika grad motsvara hvar och en af dessa riktningar, såvidt
detta på samma tid är möjligt. Det är som om den rörliga kroppen
fördelade sig mellan dessa riktningar, såsom jag förut en gång i en
Pariser-tidskrift (Journal des savans d. 7 sept. 1693) har visat vid
framläggandet af lagen för rörelsens sammansättning. Och äfven i
denna betydelse kan man påstå, att den föregående viljan på visst
sätt är verksam och till och med med framgång verkande.
Häraf följer nu, att Gud på förhand vill det goda och i hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
