Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 9. Om Gud är upphofvet till synden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
upphofvet till det onda, om man måste tillräkna honom det onda,
om man måste anse orättfärdigheten för hans verk! Vi vilja först
och främst till belysning af saken göra gällande den uppfattning, att
man vid en och samma handling måste noga särskilja, hvad som är
verkan af den onda människan och den rättfärdige Guden. Den
förkastade människan bär hos sig den fastvuxna roten till det onda,
tänker af sig själf på det onda och åsyftar, företager och förverkligar
det likaledes af sig själf. Därför måste man tillräkna henne allt hvad
än af skuld och ondska häftar vid gärningen, medan densamma med
öfverläggning, föresats och utförande stöder sig på Gud. Gud
däremot styr den onda viljan och den onda gärningen dit han vill: än
sätter han mått och gräns för densamma, än skänker han den
framgång och krafter till att lyckas. För öfrigt allt på rätt sätt! Så
stredo Farao, Nebukadnezar och Sanherib mot den lefvande Guden,
hånade hans allmakt, förföljde det oskyldiga folk, som höll stånd
mot dem, och inbröto med våld utan all rätt i främmande land. Men
Gud hade uppväckt dem alla till att uträtta detta (2 Mos. 9, 16;
Jerem. 5, 15), dock så, att de redan hyst den onda viljan och tanken
hos sig; eller rättare: han hade vändt deras onda vilja och deras onda
förehafvande mot Israel och lät det komma till mognad för att en
gång straffa sitt folks olydnad, för att sedan så mycket härligare
befria det. Sålunda var Jobs bedröfvelse Guds och djäfvulens verk, och
likväl måste omständigheterna skilja djäfvulens orättfärdighet från
Guds rättvisa, så att den förre traktade efter att i grund störta Job,
medan Gud blott ville sätta honom på prof (Job l och 2). Så var
Assur Herrens vredes ris, Sanherib yxan i hans hand (Es. 10, 15) —
alla dessa kallade, uppväckta, drifna af honom, med ett ord, hans
tjänare. Men på hvad sätt? Under det de voro slafvar af sina
tygellösa begär, tjänade de, utan att veta det, Guds rättfärdighet (Jer.
27, 6). Se, sålunda äro Gud och de där våldsmänniskorna upphofvet
till samma verk, men i en och samma gärning framlyser Guds
rättfärdighet och deras orättfärdighet. Genom denna åtskillnad löser sig
på enklaste sätt denna invecklade fråga. Skulle någon höja ett skrik
med den invändning, att han icke vill veta af sådana åtskillnader,
emedan soflsterna (mästare af falska slutledningar) fylla sina egna
ordstrider med spetsfundiga distinktioner, hvem skulle icke afsky en
sådan orimlighet? Och tadlar någon det ovanliga i uttrycket, skulle
man då icke på goda skäl anse, att han icke kan fördraga sanningens
ljus, då han ju blott vet att tadla det klara och tydliga återgifvandet
af sanningen. För öfrigt blir bruket af sådana ovanliga, nya uttryck
(om man öfverhufvud i förevarande fall får beteckna något sålunda)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
