Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 4. Gudomens fördröjda straff är icke verksamt - 5. Den Gud älskar, den agar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
ning synes ske för någon annan orsak än för att lära, emedan
därigenom smärta, men icke någon undervisning åstadkommes, på
samma sätt skall äfven ondskan, som vid hvarje felsteg och hvarje
synd tillrättavisas och genom straff återhålles, säkerligen gå in i sig
själf och ödmjuka sig i fruktan inför Gud, åskådaren af de
mänskliga handlingarna och lidelserna, hvilken aldrig uppskjuter sin dom.
Men den dom, som så småningom och med långsamma steg, såsom
Euripides säger, allt efter händelsen så fogar, träffar den onde,
synes på grund af ovissheten, dröjsmålet och oordningen mera vara
ett verk af den blinde än af försynen. Därför inser jag icke,
hvilken nytta gudarnes kvarnar kunna hafva, om hvilka man säger, att
de mala sent, då de undanskymma rättfärdigheten och förjaga
fruktan för det onda.
Plutarchos, Därsammastädes.
5.
Den Gud älskar, den agar han.
Jag kan själf icke döma öfver detta förhållande, att fördömda
skälmar hafva så goda dagar, lefva länge i sus och dus efter sitt
hjärtas böjelse, och att Gud skänker dem ära, gods, makt, hälsa,
sköna barn o. s. v., men däremot låter fromma, gudfruktiga
människor, som äro högt upplysta, hela sitt lif igenom sitta i sorg, fara,
ångest och nöd, jå, en del jämmerligen dö, såsom Johannes Döparen
som var den störste helige på jorden, för att icke tala om vår käre
Herren Kristus, Guds enfödde son, som dog den skymfligaste död
på korset mellan tvänne mördare.
Men Gud gör som en from fader, som gärna vill draga sin son
till Guds kunskap och fruktan, till den rätta tron och all ärbarhet,
på det han må hafva lust och glädje af honom och öfverlåta genom
arf på honom den skatt han samlar jämte allt hvad han har,
hvarför han också oftare och strängare agar och straffar honom än sin
egen tjänare. Däraf kommer också ordspråket: Ju kärare barn,
desto hårdare ris. Jå, han låter väl den olydige tjänaren gå ostraffad
en tid och utöfva sin ondska, samt låtsar, som om han icke märkte
det, men tänker emellertid: Yänta, du skall icke länge få handla
så! Men då tiden är inne, stöter han honom blott och bar ut ur
huset.
På detta enkla, enfaldiga sätt plägar jag döma öfver det
förhållandet, hvarför Gud tillstädjer, särskildt med afseende] å dessa
höge helige, såsom profeter, apostlar o. s. v., att de i världen
måste lida ångest och bedröfvelse, men de gudlöse få lefva i allt of-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
