Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 9. ”Den bästa möjliga af världar” kritiserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
Den förenämnda slutledningen beror alltså ensamt och allena
på ytliga förutsättningar, som icke hafva någon annan grund än
förutfattad mening. Den visar blott, att människor, som en gång
utan tillräcklig grund hafva öfvertygat sig om sin Guds godhet, icke
kunna föreställa sig, att han alltjämt skall göra sina varelser
olyckliga. Men hvilket sannt godt framgår nu för det mänskliga släktet
ur nödår, hungersnöd, sjukdomar och strider, som borttaga så många
millioner människor och utöda världen och göra den till en
ödemark. Förmår någon angifva de fördelar, som vi hafva att vänta
af så mångfaldiga olyckor rundt omkring oss. Hafva vi icke
dagligen människor för våra ögon, som olyckan har förföljt från vaggan
till grafven och hvilka kunna hämta sig knappast ett ögonblick från
deri oafbrutna jämmer, smärta och olycka, hvarför de äro ett rof.
Huru eller när skall denna goda Gud förvandla dessa lidanden, som
han låter dessa olyckliga utstå, till välsignelse?
Alla Svärmare af en bästa värld, deisterne själfva, förfäktarne
af den naturliga religionen, likasom de lättrognaste vidskeplige äro
nödsakade att taga sin tillflykt till systemet om ett kommande lif,
för att rättfärdiga gudomen för de olyckor, som hon i denna värld
pålägger till och med sina älsklingar. Om man nu tager den
gudomliga godheten och rättvisan till grundbegrepp, så måste man fortgå
i en lång rad af hypoteser, som, liksom den gudomliga existensen,
grunda sig blott på inbillning, och hvilkas ringa värde redan
tillfyllest blifvit visad. För att rättfärdiga Gud, måste man taga sin
tillflykt till den så litet sannolika läran orn ett tillkommande lif och
själens odödlighet. Man måste säga, att, emedan den i denna värld
hvarken kunde eller ville göra människan lycklig, den skall bereda
henne en oföränderlig lycka, då hon icke mera finnes eller åtminstone
icke har de organ, medelst hvilka hon för närvarande är i stånd, att
njuta af angenäma känslor.
Likvisst äro alla dessa vackra hypoteser icke en gång
tillräckliga att rättfärdiga Gud för den minsta grymhet eller orättfärdighet.
Orn Gud blott ett ögonblick kunde vara grym och orättfärdig, så har
han åtminstone under detta ögonblick handlat mot sin gudomliga
fullkomlighet; hans godhet och rättfärdighet kunna förneka sig
under någon tid; och hvem kan ansvara oss för, att hans egenskaper,
hvarpå man förlitar sig, också icke förneka sig i det kommande
lifvet, som är blott uppfunnet för att urskulda gudomen för de
af-vikningar, som den tillåter sig i denna värld. Hvad är detta för en
Gud, för hvilken det icke är möjligt att göra sina älskade lyckliga
utan att på ett orätt sätt kränka dem, åtminstone under deras vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
