Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 9. ”Den bästa möjliga af världar” kritiserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
vore eller åstadkommo allt hvad vi se, kunde med samma rätt
kallas grym som välgörande. För öfrigt måste man för att rättfärdiga
försynen för de olyckor, de laster och oordningar, som man i det
hela förnimmer och som anses för hennes verk, känna det helas
slutmål. Men det hela kan icke hafva något slutmål, ty om det hade
ett slutmål, ett sträfvande, en afsikt, så upphörde det att vara det
hela.
Man skall svara därpå, att de i världen befintliga oordningarne
och olyckorna äro blott relativa, följaktligen blott skenbara, och
bevisa intet mot den gudomliga godheten och visheten. Men kan man
däremot icke invända, att detta så berömda goda och denna
förträffliga ordning, hvarpå man grundar den gudomliga visheten och god
heten, likaledes äro blott relativa och således blott skenbara. Då vi
genom vår känsloförmåga och genom vår samhörighet med tingen
omkring oss tro oss berättigade att så betrakta naturens ordning, som
vore den för vår skull så inrättad, och att tillerkänna deras
upphofsman vishet och godhet, hvarför skulle icke vår känsloförmåga och
vår tillvaro också berättiga oss till att kalla det oordning som är oss
skadligt, och tillägga det väsen, om hvilket vi antaga att det sätter
naturen i rörelse, oförstånd och ondska. I korthet, allt hvad vi se
i världen förenar sig att bevisa oss, att allt är nödvändigt, att intet
sker af en tillfällighet, att alla tilldragelser, de må vara goda eller
onda, angå oss eller väsen af annan art, måste härledas från
orsaker, som verka efter vissa och bestämda lagar och att intet kan
berättiga oss, att pådikta några af våra mänskliga egenskaper hvarken
naturen eller hennes inbillade upphofsman.
Hvad dem angår, som påstå, att den högsta visheten till och
med genom de lidanden, som vi utstå här nere, vill bana oss vägen
till den största lycksalighet, så frågar jag dem, om de å sin sida äro
förtrogna med gudomen eller hvarpå de grunda sina smickrande
förhoppningar? Förmodligen skola de svara, att de genom analogi sluta
från Guds förhållande, och att de från nuvarande bevisen på hans
godhet och vishet med rätta sluta till hans tillkommande godhet och
vishet. Härpå svarar jag, att de stödja sig på mycket godtyckliga
hypoteser, att, eftersom den gudomliga visheten och godheten i
denna värld så ofta förnekar sig, ingen kan vara säker därom, då
hans förhållande mot människorna, som han här nere än skadar än
gagnar, icke alltid kommer att blifva detsamma. Om Gud oaktadt
sin godhet och allmakt antingen icke förmår eller icke velat
lyckliggöra sina älskade varelser i denna värld, hvilken orsak hafva vi att
tro att han i en annan skall vilja eller kunna det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
