Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - a) lifvets fröjder i allmänhet - 4. Njutningsförmågans aftagande på ålderdomen - β. Sinnliga njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
skola vandra, bör man, tror jag, göra sig underrättad, hurudan denna
väg kan vara: ojämn och svår, eller jämn och lätt att vandra. Och
därför skulle jag gärna höra dig framställa din åsikt om denna sak,
eftersom du redan befinner dig i den ålder, som poeterna kalla
ålderdomens tröskel: om du anser denna del af lifvet såsom något
svårt och tryckande, eller huru du eljest vill skildra honom.
Jag skall, vid Zeus, sade han, säga dig min tanke om saken,
Sokrates. Jag och några andra af ungefär samma ålder, trogna det
gamla ordspråket, bruka ofta komma tillsamman i förtroligt sälllskap.
De fleste af oss klaga och jämra sig under vår samvaro, i det de
sakna och längta efter ungdomens njutningar och i minnet återkalla
kärlekens fröjder, dryckeslag och kalas och annat sådant som
därmed står i samband, och äro bedröfvade, liksom hade de blifvit
beröfvade något högst stort och viktigt och liksom om de, som förut
lefvat lyckligt, nu icke ens hade lifvet kvar. Somliga kvida öfver
den skymfliga behandling, som ålderdomen får lida af sina närmaste,
och uppstämma därvid klagovisor öfver de oerhördt stora lidanden
som ålderdomen förorsakar dem själfva. Men, Sokrates, dessa synas
mig icke anföra den verkliga orsaken till sin öfverklagade olycka.
Ty om orsaken därtill vore, såsom de påstå, att söka i själfva
ålderdomen, så skulle ju äfven jag för min ålderdoms skull vara utsatt
för samma missöden, och likaså alla andra som uppnått den åldern.
Men nu har jag träffat många som icke varit sådana och särskildt
vill jag bland dessa nämna skalden Sophokles. En gång gjorde en
person honom i min närvaro följande fråga: Huru förhåller det sig
med dig, Sophokles, med afseende på kärleksnjutningar? Är du ännu
i stånd att pläga umgänge med en kvinna? — Det förbjude Gud;
min vän! svarade han. Nej: med största glädje flydde jag från den
saken, liksom om jag flytt från en vild och ursinnig husbonde.
Förträffligt syntes mig då detta yttrande och lika förträffligt finner jag
det ännu. Ty från dylika saker befriar oss verkligen ålderdomen och
skänker oss en lugn fred. Då nämligen de sinnliga begären börja
slappas och förlora sin styrka, då inträffar just det, som Sophokles
sade, att vi befrias från många ursinniga härskare. För öfrigt hvad
angår både dessa saker och det öfverklagade missförhållandet mellan
den åldrige och hans närmaste omgifning, så är orsaken en och den
samma; men hon är icke att söka i ålderdomen, utan i
människornas karakter och sinnesbeskaffenhet. Äro de förnöjsamma och icke
knarriga i sitt umgänge, så blir äfven ålderdomen dräglig; i annat
fall, min Sokrates, blir för en sådan ej blott ålderdomen utan äfven
ungdomen odräglig.
Platan, Staten I: 323, öfv. af Dalsjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
