Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - B) Olika slag af lycka - a) lifvets fröjder i allmänhet - 5. En kristen och lifvets glädje - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
5.
En kristen och lifvets glädje.
Det kroppsligt sköna gör på ögat ett angenämt intryck: så
guld och silfver, så det vackra och prydliga i allmänhet. På
känslosinnet utöfvar sympatien ett väldigt inflytande, och hvart och ett
af våra öfriga sinnen kräfver af det kroppsliga något särskildt, för
sig afpassadt och tillfredställande. Så har äfven världslig ära, makt
och välde sitt egna behag, hvaraf frihetsbegäret har sitt ursprung.
Men för att vinna allt sådant, behöfver man dock icke gå ut ifrån
Dig, o Herre, eller vika ifrån Din lag. Vårt jordiska lif har ock
något i sig själft lockande redan i förhållande till det mått af
utmärkande egenskaper, hvaraf det prydes, och det sluter sig gärna
till alla förenämnda lägre skönhetsformer. Men äfven uti de
vänskapens och tillgifvenhetens band, som förena oss med andra
människor, ligger något för oss angenämt, genom själfva den enhet, uti
hvilken mångas själar sammansmälta och blifva likasom ett hjärta
och en själ. För att nu hafva eller vinna allt detta och allt dylikt,
gifver man dock synden insteg, då af omättelig lusta efter detta
timliga och förgängliga, ehuru det lägsta af allt det goda, oss gifvet är,
— det bättre och högsta öfvergifves, nämligen Du, vår Gud och
Herre, Din sanning och Din lag. Äfven det där lägsta gör oss
visserligen fröjd och förnöjelse, dock icke så, som min Gud, den där
allting skapat, ty de rättfärdiga skola fröjda sig af Herranom och
förtrösta uppå honom.
Augustini Confessiones II: 10.
ö.
Hvilka öden må hota eller drabba, så öfvervägas de likväl af
den tron, att Gud är god, att Han styrer allt till det bästa, och att
Han, som danade människan till sin afbild och älskade henne äfven
då hon förlorat likheten med sitt upphof, — att Han, den Allgode,
icke ämnat människan att blott lida, fast äfven lidandet är bland de
medel, hvarigenom Allfadren fostrar och fullkomnar sina barn. Den
känslan, att nåd af höjden ledsagar den stilla vandraren i gruset, att
dygdens seger med hvarje dag blifver lättare, och himmelens frid
alltmer bofast i en själ, som alltmer upplyfter sig från jorden, —
den känslan förvarar åt det kristeliga hjärtat en glädje, som kan
lif-vas af lefnadens lyckliga förhållanden, men ej störas af dess
förgängliga sorger. Det onda förgår, det goda varar, mörkret aftager, ljuset
och sällheten äro eviga: därföre kan en kristen vara trygg, därföre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
