Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - III. Tankar vid andras död - 3. Lyckan att dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680
kan med de döda, må han på samma grund ömka sig öfver de ofödda!
Döden är hvarken ett godt eller ett ondt, ty det som är endera af
de två, måste för det första öfver hufvud vara något. Det åter, som
själft är intet och bringar allting till förintelse, kan icke gifva oss
till pris vare sig åt lycka eller olycka. Både det goda och det onda
måste nämligen vara fäst vid något visst innehåll; men ett sådant
kan icke finnas hos det, som naturen själf skilt från sig, och den
kan icke vara olycklig, som icke alls är till. Din son har alltså
öfverskridit de gränser, inom hvilka träldom och beroende finnas. Han
har upptagits i den djupa, eviga freden. Han röres icke mer af
fruktan för fattigdom eller sträfvan efter rikedom, anfäktas ej af några
sinnlighetens och lustarnes eggelser, känner ej afund öfver andras
lycka eller lider af andras afund öfver hans egen, icke ens några
smädelser nå hans öra och såra hans finkänsliga sinne. Han
behöfver ej bäfva för någon offentlig olycka lika litet som för någon
enskild; han är icke orolig för framtiden och beroende af dess ovissa
händelser, hvilkas följder alltid äro ännu mer ovissa. Han har
ändtligen nått en ståndpunkt, hvarifrån intet kan drifva honom bort, där
intet kan förskräcka honom.
O, de människor känna icke hela sitt elände, som icke prisa
döden såsom naturens visaste inrättning och vänta honom med glädje,
vare sig han innesluter lycksalighet eller endast utesluter lidande,
vare sig han utgör gränsen för den lefnadsmätte gubbens trötthet
eller tager ynglingen i hans ålders blomma bort från ett lif, hvaraf
han ännu hoppas så mycket, eller kallar hädan barnaåldern, innan
den ännu hunnit pröfva den hårda vandringen genom lifvet. För alla
är han ett slut, för många en läkedom, för några deras längtans mål,
och mot ingen är han mera välgörande än mot dem, till hvilka han
kommer förr än de kalla honom. Han upphäfver lifvets träldom, vare
sig ägaren vill det eller ej, han löser den fångnes kedjor och befriar
ur fängelset också dem, hvilka en härskares tyranni vill hålla
inspärrade för beständigt. Han visar de landsflyktige, som ständigt sända
längtande blickar mot sitt fädernesland, att det är likgiltigt, under
hvilken del af jorden vi finna vår hvilostad. Lyckan delar illa, hvad
som borde i lika mått tillfalla alla; människor födas till världen med
lika rätt, men hon gifver den ene i den andres våld: det är döden
som utjämnar allt detta. Han tillstädjer icke att någon tvingas af
en annans godtycke eller känner sin ringhet i världen. Döden är deri
tillflykt, som står öppen för alla; det var ju denna, Marcia, som din
fader efterträdde. Jå, jag säger, att det är döden som gör, att det
icke är ett straff att födas till världen, som sätter mig i stånd att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
