Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - III. Tankar vid andras död - 4. Om klagan vid andras död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682
Nu framträder modern och till och med fadern ur de öfriga
an-förvandternas skara, omfamnande den aflidne (vi vilja för att göra
skådespelet intressantare antaga, att han varit en skön, förhoppningsfull
yngling) och talar åtskilligt smaklöst och onyttigt till honom,
hvartill han skulle svara mycket, om han blott kunde tala. Då säger t.
ex. fadern i en klagande ton, i det han så mycket som möjligt
utdrager på längden hvarje ord: "O, mitt allra käraste barn, så har
du då öfvergifvit mig olycklige, så har du då dött och i din första
blomstring i förtid blifvit bortryckt, utan att hafva tändt
bröllopsfacklan, utan att hafva födt söner, tjänat fäderneslandet eller odlat
dina tegar och innan du ännu skådat lifvets höst. Ack, du skall
nu icke mera svärma, icke mera älska, min son, icke mera skämta
vid nattliga gillen l" Dessa och dylika barnsligheter uttalar han
i den föreställning, att hans son ännu behöfver dessa ting, att
han ännu efter döden längtar efter dem och icke vidare kan blifva
delaktig däraf. Men hvad säger jag? Detta är ännu blott oskyldiga
dårskaper! Huru många hafva icke gått så långt, att de hafva på
de aflidnes grafvar dödat deras hästar och älskarinnor, jå några
t. o. m. deras munskänkar och tillika förbrännt hela deras garderob
och andra till deras hushåll och välbefinnande hörande ting i den tro,
att den döde skulle sedan återfinna allt i underjorden och hafva stor
njutning däraf.
Men för att komma till vår gamle, hvarför kan han väl hafva
höjt denna tragiska klagan? Ingalunda för sin sons skull, ty han
vet mycket väl, att denne icke hör och icke skulle kunna höra
något däraf, om han också skreke med stentorstämma i hans öra; icke
heller för sin egen skull, han kunde ju tänka allt detta, utan att han
behöfde så högt deklamera det, ty hvilken förnuftig människa skriker
till sig själf? Enda förklaringsgrunden blifver sålunda, att han
pratar allt detta dåraktiga tal för sina närvarande åhörare; ty huru kan
jag kalla det annorlunda, då han hvarken vet, huru det står till med
hans son, ej heller hvart han gått hän? Kunde denne bedja Aeakus
och Pluto att låta honom titta fram från den underjordiska
öppningen, för att göra ett slut på sin faders enfaldiga klagan, skulle han
förmodligen säga: "Hvartill tjänar det oväsen du förer, olycklige?
Hvarför oroar du mig? Hör upp med att bortrycka ditt hår och att
sönderslita ditt ansikte! Hvarför skymfar du mig, genom att kalla
mig eländig och olycklig, då jag dock blifvit mycket bättre och
lyckligare än du är? Eller hvad inbillar du dig, att jag har att utstå?
Är det kanske en så stor olycka, att jag icke har lefvat tillräckligt
länge, för att blifva lika dig — en gammal man med kalt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
