- Project Runeberg -  Från kunskapens träd /
693

(1897) [MARC] Author: Edvard Evers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - IV. Själfmord - 8 - 9

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

693
tid att ej skälfva för den afgrund djupe,
dit fantasi’n sig dömt i kvalens band,
men storma klyftan, ur hvars trånga strupe
ett helvete spyr ut sin vreda brand,
och glad ta steget ut, om än med fara
att lösas upp uti — att icke vara.
Kristallpokal, du åldrige och glömde,
från hyllan, ur fodralet, där du drömde,
kom ner! det väntar oss en högtidsstund.
Du glänst vid mina fäders glädjefester
och lifvat upp de allvarsamma gäster,
då mellan dem du gick från mund till mund.
De rika bildverks prydnad kring din rund,
vår plikt att rimvis tyda dem för laget
och tömma dig l första andedraget,
det minner mig om mången ungdomsstund.
Nu räcks du ej till någon vän vid bordet,
nu manar ej din konst till lek med ordet;
här är den saft jag väljer för min bål.
Dess bruna blod må i din rundel strömma!
En dryck — och snart skall jag all världen glömma!
Min sista skål, som jag af all min själ vill tömma,
är din, o Morgon! dig en hög, en festlig skål!
Goethes Faust, Öfv. af F. Eyäberg.
9.
Då sträcker jag strax handen ut och bryter
en gren utaf ett törnstånd, som där stod; —
»Hvi sönderslita mig!?» en stämma ryter.
Se’n ståndet färgats svart uti sitt blod,
det skrek igen: »hvi har du så mig rifvit?
Finns ej hos dig en gnista ädelmod?
Vi voro människor, nu träd vi blifvit.
Din hand väl borde mera miskund känt,
om än vi varit ormsjälar i lifvet.» —
Som, när en brand, som än är grön, man tändt,
en ända hväsit, då den andra brunnit,
och hvisslat för den luft, den från sig sändt;
så hafva ord och blod på en gång runnit
ur detta sår; — jag kvisten falla lät
och stod lik en, den fruktan öfvervunnit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:18:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/evers/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free