Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 5. Tröst mot döden från Epikurs ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
kan han ej själf som en annan person stå bredvid och sig jämra
eller rofdjurets tand och flammornas tungor förnimma. —
Gör det den döde ondt, när djurets glupande tänder
sarga hans kött, så måste också honom smärta det vålla
stekas i eld eller storkna i massor af kväfvande honung
eller stelna till döds utsträckt på isiga klippan
eller krossad bli under tyngden af rasande jordschakt.
»Aldrig, ack aldrig ditt trefna hem dig väntar att famna,
aldrig din trofasta maka mer, eller jublande parflar
störta mot dig och kyssas och fylla ditt hjärta med glädje.
Aldrig mer kan du vara de dinas stöd eller stolthet.
Dagen den mörka kom, som gjorde dig armast bland arma,
tog alla lifvets gåfvor igen, de önskade, kära!»
Ofta klagar man så, men lägger ej till: »och så är du
fri från längtan till allt, som här nere vinns och förloras »
Om de förstode sanningen blott, så vore de fria
från all kväljande sorg och fruktan och tänkte i stillhet:
»du som sofver i rö, är nu ock för kommande tider
från de dagliga smärtorna fri; men vi stå i jämmer
kring det rum, på hvilket din kropp till aska förvandlas.
Ack, ingen kommande dag ger tröst åt bekymrade hjärtan.»
Därför må man väl spörja: om nu på tillvarons mödor
slutligen följer en stilla sömn — är detta så gräsligt,
att i bekymmer och ve vi skola förtära oss själfva?
Ofta vid festliga bord, när pannan af rosor bekransats,
och i gästernas krets pokalen vandrar kring laget,
kommer ur hjärtats djup månget ord af vemod och undran:
»Flyktig den leende glädje är för de dödliga arma,
såsom en dröm han förgår och när han försvunnit han kommer
åter ej mera till oss!» — Som om dödens mörkaste fasa
vore att törst och brännande torrhet och liknande åtrå
kvalde de döda! Helt visst kan ingen längre beklaga
hvarken sig själf eller saknad af lif, när kroppen och själen
äro försänkta i sömn i grafvarnes heliga hvila.
Jå, om vår sömn i en evighet räcker, vi märka det icke;
skulle aldrig en längtan känna att åter uppvakna,
trots att i sömnen lemmarnes urstoff, kroppens atomer,
icke synnerligt bragts utur sin lifsverksamhet, utan,
när vi uppvakna igen, snabbt samlas och finna hvarandra.
Mycket mindre ändå med oss har döden att göra,
om något mindre ges än det, som ett intet vi finna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
