Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 5. Tröst mot döden från Epikurs ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
svårare skakas materien då och rubbas dess ordning,
när vi af döden nås, och. ingen, vaknad, sig reser
åter, som hunnits en gång af dödens isande fläktar.
Slutligen, finge naturen en röst och började plötsligt
höja mot någon af oss sin förebrående stämma:
»Hur är det fatt, hvi kväljer dig då, o mänska, så svåra
tärande sorg? Hvi suckar du väl och gråter för döden?
Om ditt flyktade, forna lif dig fröjder beredde
och dina njutningar ej, som i sållet gjutna förgäfves,
tacklöst slösades bort och utan nytta förrunno,
hvarför stiger du ej som mättad gäst ifrån bordet
lugn i din håg och går, o dåre, till tryggade hvilan?
Är det åter förödt, hvad helst du njutit, och lifvet
lir dig förhatligt blott, hvi aflas att samla dig mera,
som skall försvinna också och utan glädje förödas?
Hvi gör du hellre ej slut på ditt lif och slut på din möda?
Intet äger jag mer att skapa och bringa i dagen,
som kan behaga dig: allting är evigt detsamma.
Är ock din kropp ej än af åren tröttad och tvina
lemmarne ej: detsamma likväl står alltid tillbaka,
såge du än det ena seklet efter det andra,
jå, hvad som mera är, om än odödlig du vore —»
hvad skulle blifva vårt svar, om ej att billig naturens
klagan befinns och med sanna ord hon drifver sin talan?
Men om åter en man, som åldrens tröskel har hunnit,
jämrar mer än det höfs och begråter sin stundande bortgång
månn’ öfver honom ej med rätt hon öser sitt klander?
»Usling, bort härifrån med tjut och jämmer och tårar.
Nu är du slö, se’n af lifvets alla fröjder du smakat:
men då du städs försmår det, som du äger, och önskar
det som ej finns, ditt lif dig så ur händerna glidit
utan glädje och mål, och plötsligt står vid ditt hufvud
döden, innan du mätt och nöjd kan skiljas från världen.
L/ämna nu allt likväl, som mer ej passar din ålder,
och åt de yngre, välan, gif plats: det måste så vara».
Katt hon talar förvisst, med rätt hon b ann ar och klandrar:
städs trängs det gamla ut och viker bort för det nya,
och af det ena ting beredas måste det andra.
Ingen till af grunds djup och tartarens mörker blir kastad,
blott materie krafs, att nya släkten må växa;
dessa dock följa dig åt, se’n lifvets ända de hunnit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
