Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 6. Dödsföraktet är blott en själfförvillelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
700
6.
Dödsföraktet är blott en själfförvillelse.
Sedan vi talat om det falska skenet hos så många dygder, är
det tillbörligt att äfven säga något om det förvända i dödsföraktet.
Jag menar detta dödsförakt, som de gamle berömde sig af att hämta
från sin egen kraft utan hopp om ett bättre lif. Det är skillnad att
med ståndaktighet fördraga döden och förakta den. Det förra är
tämligen allmänt, men det senare, tror jag, är aldrig uppriktigt
me-nadt. Emellertid har man uttömt alla öfvertalningens konster för
att bevisa att döden icke är något ondt, och de svagaste likaväl som
de starkaste människor hafva gifvit tusen berömda exempel för att
understödja denna åsikt, men jag tviflar dock, att någon människa
med sundt förnuft satt tro därtill. Den möda man gör sig för att
göra den trolig för sig själf och andra visar, att detta företag icke
är så alldeles lätt. Man kan visserligen hafva mångahanda skäl till
att vara ledsen vid lifvet, men aldrig någon anledning att förakta
döden. Till och med de, som frivilligt välja döden, anse den icke
för så obetydlig; den gör dem bestörta och de undvika den, då den
kommer på en annan väg än den de själfva utvalt. Den olika grad
af mod som visar sig hos en mängd oförskräckta män, kommer däraf,
att döden visar sig under olika gestalter för deras inbillningskraft,
och därtill på än närmare än aflägsnare håll. Så inträffar det, att
de till en början förakta, hvad de icke känna och till slut frukta
hvad de känna. Man måste akta sig för att skåda den under alla
dess förhållanden, om man icke vill öfvertyga sig själf, att den är
det högsta af allt ondt. De klokaste och tappraste äro de, som
under de bästa förevändningar icke se den i ansiktet; men hvarje
människa, som förstår att se den sådan den är, finner att den är en
förskräcklig sak. Nödvändigheten att dö utgjorde filosofernas hela
styrka, de trodde sig vara nödsakade att med godt mod gå dit, där de
icke kunde uteblifva, och då de icke kunde göra sitt lif evigt, gjorde
de allt för att föreviga sitt rykte och att rädda från skeppsbrott, hvad
som icke kan försäkras däremot. Må vi alltså, för att hålla god
min vid elakt spel, nöja oss med att dölja för oss själfva, hvad vi
hysa för tanke härom, och må vi hoppas mera af vårt sinnelag än
af de svaga förnuftsslut, som vilja bibringa oss den tro, att vi skulle
kunna likgiltigt närma oss döden. Berömmelsen att kunna dö med
ståndaktighet, hoppet att beklagas, åstundan att efterlämna ett
glänsande rykte, vissheten att befrias från lifvets mödor och ödets
nyckfulla lek —- detta är hjälpmedel, som man icke får förkasta. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
