Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - V. Läran om förintelse - 5. Tröst mot döden från Epikurs ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
liksom det fordom var och alltid kommer att blifva.
Så ur det ena står upp i evig växling det andra,
lifvet till egendom ej, till lån blott gifves åt alla.
Blicka tillbaka, hur helt likgiltig är oss den flydda
forntidens dag, som sjönk, förrän vi föddes till lifvet.
Här naturen en spegelbild framställer för tanken
af den kominunde tid, när dödens armar oss famnat.
Finns något sorgligt däri, finns något hemskt eller bittert,
ter det sig ej som en tryggare rö än djupaste sömnen?
b.
Detta i stillhet också begrundas må i ditt hjärta:
»Ljuset slocknat ju ock i Ancus’ ögon, den mil des,
hvilken långt bättre var än du, din usling, i mycket.
Fallit hafva jämväl de starka hjältar och kungar,
mäktiga förr och bjudande lag för väldiga stammar.
Till och med han, som i fordom tid en väg öfver hafvet
byggde och hararne gaf en mark att gå öfver djupet,
lärde att tåga till fots, där salta vågorna skumma,
och föraktade stolt på sin häst det brusande svallet —
slocknade också och göt sin själ ur döende kroppen.
Scipioättlingen, krigets blixt, Kartagos förfäran,
multnat i jordens famn, liksom bland slafvar den sämste.
Minns djupsinniga tänkare ock, konstnärernas skara,
diktens älsklingar se’n: bland dem den höge Homerus,
konung i sångens värld, har somnat liksom de andra.
Se, när Demokritus fann af ålderns växande börda
andens lifliga kraft allt mer förlamas och tvina,
själf utaf eget val han bjöd sitt hufvud åt döden.
Jå, Epikuros dog, se’n lifvets bana han lyktat,
han, som med snillets eld fördunklade alla de andra,
likasom eterns sol utsläcker stjärnornas skimmer.
Du skall du harmas då och tveka att dö som de alla?
Du, hvars lif är som död, när än du lefver och andas,
du, som din längsta tid i sömnens armar förnöter,
snarkar, fast vaken du är, och drömmer drömmar beständigt,
bäfvar i själens djup för fasans bilder, de tomma,
själf mången gång ej vet, hvad så dig ängslar och plågar,
när du, en drucken lik, ett hjälplöst rof för bekymmer,
vacklar och irrar omkring, af dina förvillelser drifven.»
Lucretius. Om naturen III. Verserne 869—922 öfv. af E. Evers.
V. 923-974, 1022-1050, af Em, Fehr.
..__U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
