Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VII. Olika uppfattning af lifvet efter detta - C) Grunderna för odödlighetstron - 2. Den praktiska betydelsen af odödlighetstron - 3. Lifvet efter detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726
tiga, men våra lidanden däremot oändliga, samt att slutligen den
hvarje ögonblick oss hotande döden ovilkorligen inom några år;
kanske inom några få dagar, måste föra oss antingen till förintelse eller
olycksalighet.
Ingenting är så visst och på samma gång så gripande
allvarligt som detta. Ställ en människa huru högt som helst — döden
är dock slutet på all härlighet. Tänker man verkligen härpå, så
kan man icke annat än medgifva, att det allra dyrbaraste för oss
måste vara hoppet om ett bättre lif samt att man icke kan vara
lycklig annat än i samma mån man känner, att man närmar sig
ett sådant och att, liksom ingen olycka kan bli för svår för dem,
som känna sig fullt förvissade om detta lif, icke heller någon
verklig lycka kan finnas till för dem, som icke skönja någon stråle
därifrån.
Att tvifla på odödligheten är därför en verkligt stor olycka,
som emellertid innebär en oeftergiflig plikt att söka utforska
sanningen. Men att både tvifla och icke forska är att på samma gång
vara mycket olycklig och mycket obarmhärtig mot sig själf. För
en människa, som nöjer sig med att kvarstå i sina tvifvel, en
människa, som kanske icke blott öppet uttalar dessa och vill göra sig
stor öfver dem, utan till och med i dem tyckes finna en källa till
njutning — för en sådan vet jag icke ens något namn tillräckligt
betecknande.
Pascal, Tankar. Öfv. af Modin.
3.
Lifvet efter detta.
Det att en människa går ur detta lifvet i barndomen, i sina
bästa år eller’med ett ord innan hon fyllt sina dagars naturliga mått;
det’ att en människa är olycklig i följd af omständigheter; det att
hon hindras från att nå sin fulla utveckling och att hon icke här
kommer i åtnjutande af sin naturliga rätt — allt detta antyder för
mig ett kommande lif. Jag vet att Gud är rättvis. Jag vet ock
att hans rättvisa skall jämna alla orättvisor, ty han måste, för att
tala på människospråk, äga makt, önskan och vilja att göra det.
Jag ser, orättvisorna i denna stad, dess fattigdom, lidanden och brott,
människor, plågade hela sitt lif igenom utan något eget förvållande;
jag vet, att det måste finnas en annan plåga för att motväga
denna, ett annat lif, där rättvisa skall skipas åt alla och för alla.
Eljest vore Gud orättvis; och en orättvis Gud är för mig detsamma
som ingen Gud, blott ett eländigt hjärnspöke som min själ med
förakt förkastar. Th. Parker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
