Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VII. Olika uppfattning af lifvet efter detta - C) Grunderna för odödlighetstron - 4. Längtan efter odödlighet - 5. Inför evigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
4.
Längtan efter odödlighet.
Jag känner att jag bär inom mig själf ett tillkommande lif.
Jag liknar den skog som mera än en gång blifvit nedhuggen. De
nya skotten äro starkare och lifskraftigare än någonsin. Jag höjer
mig uppåt emot himlen. Solskenet badar min hjässa. Jorden
skänker mig sin rikliga näring, men himlen lyser mig med strålbrytning
från okända världar. I sägen att själen endast är ett resultat af
materien. Huru kan då min själ vara så ung, då de kroppsliga
krafterna gifva vika! Det är vinter på mitt hufvud och evig sommar i
mitt hjärta. Ju närmare jag kommer slutet, desto tydligare hör jag
de odödliga symfonierna från världar som hälsa mig välkomen. Det
är storslaget och dock enkelt. Det är saga och historia. Under ett
halft sekel har jag gifvit mina tankar uttryck i vers och prosa —
historia, filosofi, drama, roman, saga, satir, ode och sång, allt har
jag försökt mig på. Men jag känner att jag ej gifvit uttryck åt en
tusendedel af hvad som finnes inom mig. Då jag nedstiger i min
graf, kan jag säga med så många andra: "Jag har slutat mitt
dagsarbete", men jag kan icke säga: "jag har slutat mitt lif." Mitt
dagsarbete skall åter börja nästa morgon. Grafven är icke en
ogenomtränglig klyfta, den är en allfarsväg. Dess portar slutas till orn
aftonen för att öppnas då morgonen gryr. Jag tager vara på hvarje
timme, emedan jag älskar denna värld såsom mitt fosterland och
emedan sanningen tvingar mig därtill, liksom den tvingade Voltaire.
Mitt verk har endast begynt. Grundstenen till min minnesvård har
knappast hunnit läggas. Jag skulle önska se densamma höja sig
och höja sig för evigt. Törsten efter det oändliga bevisar
oändligheten.
Victor Hugo.
5.
Inför evigheten.
Men upplåt i stället evigheten för mig. Säg mig, att lifvet är
en resa, en vandring framåt; säg mig, att hemlandet väntar mig.
Då kan jag allt begynna, allt företaga, och den bittra känslan af
fåfänglighet försvinner. Jag kan verka, verka utan framgång om så
fordras, jag kan så i en otacksam jordmån, fortsätta det mest
obetydande och låga arbete i den eländigaste ställning; men jag vet,
att mina uppoffringar, mitt arbete och mina tårar äro en sådd, som
skall uppspira den dag, då den osynliga världens sol skall uppgå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
