Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - IX. Underjorden. Helvetet. Himlen - 10. De eviga straffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
756
för gråt och tandagnisslan (Matt. 13, 42) samt eld (Matt. 13, 42 m.
fi. st). I enlighet därmed har kyrkan i alla tider på det
bestämdaste lärt helvetesstraffens evighet. Detta är de lutherska symbolernas
otvetydiga bekännelse (Aug. Conf. art. XVIII: Impios homines ad
diabolos condemnabit, ut sine fine crucientur] och den gamla
dogmatikens enhälliga lära. I alla tider hafva invändningar höjt sig
mot helvetesstraffens evighet. Dessa invändningar utgå dels från
idealistiska riktningar, som hyst en stark tro på det goda i
människan, särskildt på frihetens oförytterliga kraft, dels från panteistiska
grundåsikter, som vilja upplösa allt i Gud-enheten, dels från
mystiskpietistiska meningsflockar, som ha en böjelse för att tänka sig slutet
så fullsaligt som möjligt, dels från humanismen, som med en stark
tro på den goda naturen förenar en benägenhet att afbryta alla
extrema spetsar, slutligen från förmedlande ståndpunkter, i hvilkas
natur ju en utjämning af motsatserna ligger. Man måste erkänna,
att evig fördömelse är en tanke, som knappt kan bäras af en kristen,
medveten om den allmänna syndigheten. Men här är en af de
punkter, där det gäller hvad som skall afgöra: subjektiva känslor och
tankar eller uppenbarelsens otvetydiga ord. Den som med skrift och
kyrka tror på onde andars tillvaro kan omöjligen tänka på en deras
omvändelse. Ondskan i den strid, som en hög ande årtusen igenom
med de förfärligaste medel för emot Gud och hans rike, kan icke
utjämnas. Äfven om ett sådant väsens omvändelse läte tänka sig,
skulle hågkomsten af hvad han varit göra .hans lif till ett helvete.
Men med Satans rike äro Antikrist och andra — i ordets negativa
mening — demoniska människor så förenade, att de stå mad det
och falla. Är på denna jord, där kyrkan ropar och verkar med sina
nådemedel, en sann omvändelse alltid ett under; huru skall hon då
vara möjlig där, hvarest ingen Guds kyrka mer är? Snarare kunde
man tänka på en förintelse af de fördömde andarne och människorna,
ty så kunna orden hos Paulus om Antikrist (2 Tess. 2, 8) och orn
de onde andarne (l Kor. 15, 24) uppfattas. Men det är emot de
afgörande ställenas otvifvelaktiga mening och mot en andes natur.
De ställen, på hvilka försvararne af läran om all tings återställelse
(dnoKuiaöTaotg) åberopa sig, nämligen l Kor. 15, 27, 28; Rom. 11,
32; Fil. 2, 10, 11; Rom. 11, 36, uttala en frälsningens allmänlighet/
hvars relativitet förstås af sig själf.
Kahnis, Dogmatik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
