Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt innerliga samband med människoanden. För hvarje
folk äro de fränder, för hvarje tidsålder samtida och
till och med mer än så: förelöpare till det kommande.
Utom den vetenskapliga kritiken, som har gränser,
enär hvarje ämne för undersökning kan uttömmas —
utom den objektiva konstnärliga kritiken, som också är
begränsad, enär den kan en gång för alla värdesätta
skriftställaren och då ej behöfver upprepas — finns därför
den subjektiva, psykologiska kritiken, till sitt väsen
outtömlig och obegränsad som lifvet själf, ty hvarje
tidsålder, hvarje generation kräfver en förklaring af det
förflutnas stora diktare i sitt ljus, i sin ande, från sin
synvinkel.
Här äro samlade ett antal kortare skisser (utgifna
i tryck mellan åren 1888 och 1896) — liksom ett
galleri miniatyrporträtt af stora skriftställare från skilda
sekel och af skilda nationer.
På grund af denna sammanförning af så olikartade
och skenbart hvarandra främmande namn till ett
porträttgalleri, till en familj skall man kanske förebrå författaren
brist på system Men han hyser det hoppet, att läsaren
småningom skall upptäcka en icke yttre utan subjektiv,
inre föreningspunkt i själfva jaget, i kritikerns
världsåskådning, ty — jag upprepar det — han är främmande
för den vetenskapliga eller konstnärliga karaktäristikens
syften. Han skulle blott — med all den uppriktighet
han är mäktig af — vilja skildra de intryck hans
förnuft, hjärta och vilja ha rönt af de böcker han älskar
högst, de trofasta vännerna, lifvets stumma följeslagare.
Dessa skisser äro dagboksanteckningar af en läsare
i slutet af XIX seklet.
Den subjektive kritikern bör anse sin uppgift fylld,
om det lyckas honom att finna något oväntadt i det
välbekanta, sitt eget i det främmande, något nytt i det
gamla.
D. Meresjkovski.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
