Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
i ett verk af en människa tillhörig en aflägsen kultur,
skild från oss genom sekler. Först då upphör man
för ett ögonblick att känna sig ensam, och man förstår
gemensamheten i alla människors inre lif,
gemensamheten i alla tiders tro och lidanden. Med hvilken
förvåning och glädje man återfinner allt, hvarom man
nyss talat med en förtrogen vän eller som man i
tysthet har tänkt, allt, som vi i våra dagar lefva af och
gå under på, all vår otro och alla våra sedliga
konflikter — i dessa en romersk kejsares vårdslösa
anteckningar, nedkastade i ett tält någonstädes vid Donaus
strand för mer än halftannat årtusen sedan.
Men detta är inte en kejsare, det är inte en
romare, det är inte ens en människa med hennes
vanliga hyckleri och egenkärlek — det är en naken själ,
som vi skåda ansikte mot ansikte. Hela boken är en
enda monolog ur ett stort och af människorna
oförstådt hjärtas tragedi. Man förutser den oundvikliga
upplösningen på tragedien, men hjälten dör med sådan
själsstorhet, med ett sådant förakt för döden och för
lifvet, att hans undergång inger större vördnad än någon
seger. Utan en tanke på dogmer skapade han en tro,
som kan omfattas af alla sekel och af alla folk; utan
tanke på filosofiska system skapade han en
oomkullrunklig sedlig lära; utan tanke på litterär stil skapade
han ett djupsinnigt poem om det mänskliga samvetet.
»Förakta detta kött såsom den där skrider mot
döden» (Bok II, 2). »Inom helt kort är du en
handfull stoft, ett skelett, ett namn eller kanske icke ens ett
namn. Namnet är endast ett tomt ljud, ett eko. Det
som vi skatta så högt i lifvet är tomhet, mull, intighet,
ej att räkna förmer än hundar som bitas och gråtande
barn, som nyss skrattade och ögonblicket därefter gråta
... Hvad väntar du på?» (V, 33.)
Tanken på döden förföljer honom. Det är den
oss så välbekanta skräcken, oundkomlig och aldrig
förstummad. Den förftöljde förfallstidens irreligiösa romare,
och nu efter en lång mellantid har den åter vaknat till lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
