Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
fört samma känslosamhet, trots att hon går klädd ej i
purpur utan i fårskinn, äter groft bröd och dricker
getmjölk blandad med vin och vildhonung. Det finns
hos henne ej ett spår af kvinnlig kraft, kvinnlig energi
och oräddhet i kärleken. Hon blir icke ens svartsjuk,
upprörs ej och revolterar ej vid tanken, att Dafnis kan
sluta älska henne, utan endast dör i hjälplös
undergifvenhet, i stum förtviflan, som en ömtålig blomma
vissnar i kölden. Ingendera förmår uthärda något lidande,
och hvar gång lifvet berör deras blottade, värnlösa och
lidelsefulla själ, såras den nästan dödligt. Om
nymferna, Pan och Eros litet mindre bekymrade sig om
dem, skulle dessa vackra, förskrämda barn ovillkorligt
gå under. Med ett så värnlöst och undergifvet hjärta
är det omöjligt att lefva, omöjligt att älska i denna
värld. Förnuft, hjärta, vilja — hela deras varelse
upplöser sig, försmälter af kärleken som mjukt vax. Och
lidelsens gadd, som de stackars oskuldsfulla icke ens
förmå namnge, intränger i deras själ och stinger och
vållar dem en genomträngande smärta och njutning lik
döden. De göra icke motstånd, de endast be och gråta,
i det de öfverlämna sig åt denna vilda kraft, och den
slukar dem, rycker dem med sig, som vårfloden spolar
med sig blombladen. De äkta hellenerna älskade icke
så, ledo icke så. Hos dem susar Ödet öfver det hela
som en frisk och ovädersbådande vind. Hos dem har
äfven den ömmaste kärlek — en Antigones, en
Alcestis — en stämpel af heroism, stränghet och storhet.
Då Fedra eller Medea tjuta af skymfad, svartsjuk
lidelse, är det lejoninnors rytande, som kommer till och
med hjältarnas hjärtan att bäfva. Det är hemskt, då
dessa titankvinnor skrika af kärlek eller tiga och smida
onda planer, men än hemskare är det, då de
bedrägliga och hycklande gjuta tårar: i de hellenska
tragedierna förebåda kvinnornas tårar männens blod.
I Longus dikt har den gamla hellenska
heroismens eld slocknat. De unga ättlingarna af de starke
männen, segrarna vid Maraton, skaparna af Den fängs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
