Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
lade Prometeus, de äro förälskade, svaga barn, en herde
och en herdinna på ön Lesbos. I stället för
bergstopparnas isglans, i stället för det mäktiga tordönet —
endast giftiga blommors doft, endast vällust och
brännhetta. Jag är nästan färdig påstå, att i denna barnsliga
och hjälplösa ödmjukhet, i dessa alltför ymniga tårar
och böner, hos dessa alltför goda och tillgängliga
gudar, som beständigt gripa in, i denna värnlösa
tålmodighet och foglighet är något för den sanne greken
oförståeligt och främmande, något som häör oss till,
något kristligt och medeltida. Den öfverdrifna, nästan
feberaktiga känslosamheten, den subtila
kärlekspsykologien skall sedermera under chevaleriets och den nya
mysticismens århundrade ytterligare utvecklas, den skall
drifvas till sin spets af de provençalska trubadurerna och
genom Dantes Vita Nuova, genom de smäktande
suckarna och tårarna öfver Laura, genom La Nouvelle
Héloïse’s sentimentala idyll öfverföras till XIX seklets
psykologiska roman.
Om Longus kunde läsa hvad jag skrifver om
honom, skulle han troligen bli mycket förvånad och ifall
han förstod det säga, att hans verk ej innehåller något
af allt detta, att han endast velat skrifva en herdeidyll
i Teokritos stil, den på den tiden vanliga romanen med
igenkänningsmärken, med öfvergifna och återfunna barn.
Och författaren skulle i väsentlig mån ha rätt: jag har
hittills icke berört diktens friska, fasta kärna. En
sådan kärna, äkthellensk, oförstörbar af tiden, saftig och
frisk, äger den utan tvifvel.
Goethe, som besatt en sådan visionär skarpblick,
märkte icke eller ville icke märka det sjukliga
raffinemanget, kännetecknet på en döende kultur, senhöstfruktens
mjukhet och sötma, den djupt dolda dualismen i »
Dafnis och Chloë». Här följer ett utdrag ur hans samtal
med Eckermann.
»Söndagen d. 20 mars 1831.
I dag vid middagen sade mig Goethe, att han
häromdagen läst »Dafnis och Chloë».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
