Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
för de gamle grekerna okända poesi, hvarur XIII
seklets gyllene värblommor uppspirade — Sankt
Franciskus Fioretti.
Det oaktadt har Goethe rätt. Han var den förste
som insåg den ofantliga estetiska och filosofiska
betydelsen af denna bok, som man hittills betraktat som
förströelselektyr och ej förstått, som man tyckt om
såsom en dyrbar leksak utan att fästa vidare vikt vid den.
Goethe dristade säga, att vi böra vördnadsfullt läsa om
och om igen denna naiva kärlekssaga såsom ett af de
oupphinneliga klassiska mönstren, i den böra söka
lärdom och vishet. Så stor är den hellenska andens kraft:
den besegrar allt, till och med ålderdomen, och midt
i det djupa bysantinska förfallet frambringar den
oväntadt ny vårbrodd, uppenbarar för världen en
oförliknelig skönhet, som för de följande århundradena skall bli
en källa till hänförelse och förtviflan. Det finns sidor
i Longus dikt, som äga Homerus ungdomliga,
oförvissneliga friskhet. Efter ett årtusen stiger åter den
salta, lifvande doften af Joniska hafvet, som om hvarken
förfall eller ålderdom eller barbari eller Rom eller
kristendom funnes i världen — och Odysséns gudomlige
pilgrim seglar alltjämt öfver hafven, jagad af Poseidon
och Hera. Människorna kunna skapa något nytt, lika
stort, men något skönare skola de aldrig skapa. Med
evigt ny häpnad känner du, då du läser några af de
allra enklaste skildringarna hos Homerus och Longus,
att denna fullkomlighet är naturens egen. De gamle
skildra flyktigt, nästan vårdslöst, som i förbigående,
knappt snuddande vid föremålet, och deras färger ha
det luftiga, mjuka dunkel, som kom Goethe att så
skarpsinnigt förlikna Longus landskap vid
Herkulanums målningar. De sökte icke, tänkte icke,
grubblade icke; genom någon afundsvärd gudarnas gåfva
visste de från födseln tingens mått, det alltings gyllene
mått, som vi kalla skönhet. De försmå alla
uttömmande skildringar, de veta att stanna i tid, fördjupa sig
ej i förveten forskning, de nöja sig med det stora men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
