Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
och Chloë älska naturen i den mening som vi älska
den: de äro ett med den. Getterna och fåren, som
det förälskade herdeparet så ömt vårdar, för hvilka de
äro redo att dö, spela en lika viktig roll i diktens
handling som människorna. Getter och får taga höga
glädjesprång, då Dafnis och Chloë äro glada; de hänga
hufvudet och upphöra att beta, då paret är sorgset, de
lyssna till deras spel och liksom förstå förnuftslifvet.
Här röjer sig en begynnelse till det nya broderskapet
mellan människor och djur, som i de medeltida
legenderna skall få en så omätlig betydelse. Här är det
gammaltestamentliga och det gammalgrekiska högmodet
besegradt, hvilket ställde människan utanför och öfver
djurens värld, som en naturens konung, en halfgud.
Människan föraktar icke längre djuren, ty hon
ihågkommer, att hon och de äro barn af samma moder;
hon sänker sig till dem med välvilligt intresse, och i
deras vänliga, djupa, tankefria ögon, i deras omedvetna
lif finner hon profetiska glimtar och uppenbarelser.
I den broderliga kärlek till djuren, som genomgår
Longus dikt och förlänar den en intagande vekhet,
möta vi i den hellenska andens innersta djup det första
förebudet till den nya medeltida och kristna
världsåskådningen. Hos den gode herden Longus är det
något som erinrar om en del bilder i de romerska
katakomberna. Pastoralens ande sväfvade då öfver
världen och uppenbarade sig såväl i katakombernas kvafva
mörker som på det soliga Lesbos. Chloës milda, kloka
lamm, som lystra till hennes spel, ha alltid synts mig
vara förfäder till det medeltida lamm, som, efter hvad
Fioretti di S. Francesco förtälja, en gång i kyrkan jämte
munkarna vid orgelns majestätiska brus, lysande hvit
och ren i solljuset, böjde knä för Franciskus af Assisi.
Och den gammalhellenska cikadan, den täcka
sångerskan, som flyende för en lärka väckte Chloë och då
flickan lade henne vid sitt bröst innanför dräkten
fortsatte att sjunga — hon måste ha varit en nära
släkting till den italienska cikada, som Sankt Franciskus en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
