Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
till nästan är icke den ena eller andra trosbekännelsens
uteslutande tillhörighet utan är rotad i människans
innersta väsen.
Plinius har den godhet, som i hvarje fall går fullt
upp mot snille. Utan den falska ödmjukhet, som
mycket ofta döljer fanatikerns högmod, visar han sig
öfverseende och förlåtande mot medmänniskorna.
Ålskvärdhet förbinder sig hos honom med en medfödd, naturlig
välvilja mot människorna. »Mig tyckes», skrifver han,
»att den mest fullkomliga människan är den som
förlåter, liksom om hon själf oupphörligt felade, och på
samma gång undviker att fela, som om hon själf aldrig
förläte andra . . Låt oss vara öfverseende också mot
dem, som förlåta endast sig själfva ... En barmhärtig
människa är på samma gång en stor människa ... Om
du gör godt, så hemlighåll namnet på den som du
bevisar detta goda. Så är det bäst.»
I ett bref till Paternus omtalar Plinius, att han
låter sina slafvar uppsätta testamenten, dem han
respekterar lika obrottsligt som om de vore lagliga. Han
erkänner, att han älskar sina tjänare, och deras död
bedröfvar honom som förlusten af nära anhöriga. Denna
medkänsla för slafvarna är ett nytt drag, som efter hvad
vi se själfständigt och oberoende af kristendomen
utvecklar sig inom bästa delen af det hedniska Rom.
Slafvarna äro likadana människor som vi — denna
tanke, som står i motsägelse till den antika
världsåskådningens ande, har uttalats icke endast af kristendomens
förkunnare utan också af ädla romerska medborgare
under Trajanus, Hadrianus och Antoninernas
tidehvarf.
En slafs sjukdom är en verklig familjesorg i
Plinius patriarkaliska hus. »Jag vet», skrifver han till
Paullinus, »hur mildt du behandlar ditt folk; dess
frimodigare kan jag bekänna för dig min ömhet om de
mina. Jag har alltid i minnet Homerus’: ’Han var
såsom en öm fader’ och vårt eget Pater familiae.» Med
harm talar han om de människor, som skryta med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
