Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8s8
IX.
Sådana äro Plinius bref. De ge oss hela
människan, såsom en dagbok, en lifsskildrande roman, en
bikt. Vi ha sett honom under de mest skiftande
förhållanden: såsom en hjälte under Domitianus
bloddrypande, despotiska regering, en fåfäng poet i de romerska
litteraturkretsarna, en orädd konstnärlig iakttagare af
Vesuvius utbrott, en epikuré i Laurentinums bibliotek,
en sträng romersk prokonsul, en skoningslös utrotare
af den »kristna vidskepelsen» i Pontus och Bityniens
domstolar, en ifrare för folkets upplysning, en grundare
af skolor och bibliotek på stränderna af sin hemsjö,
Como.
Han besitter en sällsynt gåfva, denne harmoniske,
intelligente och godhjärtade man — han förstår att
vara lycklig. 1 hans själ finns ingenting mörkt och
sjukligt. Ur dessa bref andas en käck och frisk
lifsglädje, vederkvickande som hafvets bris.
Men på samma gång röjer sig i dem också ett
omedvetet svårmod — icke bitter lifsleda utan ett stilla,
dämpadt svårmod. Det är som om Plinius i likhet
med många andra under denna tid med hjärtat anade,
att en barbarisk natt snart skall insvepa jorden, att det
lider mot slutet med världen, hans värld, där skönhet
och förnuft härska.
Men sällsamt nog — denna känsla af det nalkande
slutet väcker hvarken fasa eller förtviflan hos honom.
Hans bref äga skymningsstundens behag, höstens behag.
Purpur och guld, förvissnandets prunkande färger,
dödens majestät är utbredt öfver litteraturen från
Trajanus tid. Då man kommer in i en höstskog, känner
man ibland i den svala, vederkvickande luften en svag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
