Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
sannfärdiga Don Quijote redan sjunga på sista versen
och utan tvifvel snart skola afsomna alldeles.»
Genom dylika bekännelser af författaren utbredde
sig åsikten om Don Quijote såsom en kvick satir,
riktad mot riddarlitteraturens löjliga och skadliga sidor.
Men att en dylik förståndsmässig tendens endast kunde
vara en underordnad biafsikt och ingalunda den
ursprungliga, bärande grundtanken i hela verket bevisas
af följande faktum. Båda delarna af Don Quijote voro
afslutade 1615, och jämt två år därefter, 1617, utkom
Cervantes roman »Persiles och Sigismunda», skrifven i
samma konstlade och uppstyltade stil som dessa
riddarromaner, hvilkas förekomst Don Quijote skulle ha
omöjliggjort. Här är icke tal om något gyckel eller
någon parodi, tvärtom det är en uppriktig, entusiastisk
efterbildning af de mönster, som vållade att den
stackars hidalgon af La Mancha miste förståndet. Cervantes
nästan skäms för sin genialiska Don Quijote, talar
anspråkslöst och skyggt om den som om ett obetydligt
skämt — och samme Cervantes förkunnar med
själfbelåtenhet och stolthet, som gällde det ett storartadt litterärt
evenemang, att hans Persiles och Sigismunda utkommit
— det svagaste af hans verk. Tydligen är den tendens,
som allmänna meningen anser för kärnan i Don
Quijote, så ytlig och så oväsentlig för författaren själf, står
så föga i samband med den omedvetna grunden till
hans konstnärliga inspiration, att han med vänstra
handen utan minsta tvekan återuppreser hvad han med
den högra försökt kullslå. Tydligen är det icke satir,
icke riddarromaner utan något annat, som författaren
själf icke ser eller är medveten om, som utgör källan
till det löje och den tragik, hvaraf hans bok är mättad.
Stundom är denna medvetna, yttre tendens i sin
begränsning och till och med hjärtlöshet diametralt
motsatt den idé, som glöder i verkets innersta. Icke
endast i spanska historien utan i hela världshistorien
förekommer väl knappast något mera upprörandeän konung
Filip III tilltag, 1610, att förvisa halfannan miljon morer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
