Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
af natur, af landskapstaflor. I hela romanen finns knappt
mer än två eller tre naturbeskrifningar, och de äro
kortfattade och torftiga. Tydligen har författaren föga sinne
för naturen. Med ytterst få undantag anger han
platsen för handlingen kortfattadt som dramaturgen, hvilken
med två tre ord anger scenförändringen: »Ebros strand»,
»ett bergspass i Sierra Morena» — ett enkelt
angifvande af platsen utan några detaljer. Denna frånvaro
af landskap förvånar dess mer, som Cervantes pensel
är långt ifrån obevandrad i miniatyrmålning. Tvärtom,
allt som rör människovärlden — boningshusens
inredning och framför allt de uppträdande personernas yttre,
deras dräkter och föda — skildrar han in i minsta
detaljer som en äkta kolorist, ger oss en klar och fyllig
bild af seder och bruk i XVII seklets Spanien. Han
glömmer ej att tala om för oss färgen och mönstret på
fönstergardinerna i världshuset; han beskrifver noga en
tillfällig följeslagare till Don Quijote på stora
landsvägen: hans yttre, snitten på hans dräkt och tygets
beskaffenhet, hästens mundering. Han utelämnar icke en
enda detalj i den scen, då Sancho i sällskap med några
glada kapuciner lycksaligt trycker läpparna mot en
väldig vinsäck, frossar på hvetebröd och getost och sedan
slickar papperet, hvari de varit inlindade. Don
Quijotes långa, beniga gestalt i den komiska rustningen på
den ädla Rocinante och Sancho med sin tjocka mage
och sina smala ben på den godmodiga åsnan framträda
så lefvande för våra ögon, som om vi icke läste en
roman utan länge betraktade en färgrik tafla.
Denna förmåga af plastisk åskådlighet gör
frånvaron af landskapsskildring dess mer förvånande. För
Cervantes existerar ej naturen i och för sig, som något
lefvande och afhållet, liksom för Shakspeare, Byron,
Goethe, Shelley — de nordiska panteisterna, uppfyllda
af mystisk vördnad för världsmysteriet. Denna dyrkan
framträder, först då de stadgade formerna för den
religiösa, mot Gud riktade känslan upplösas af
skepticismen. — Som en vätska ur ett sönderslaget kärl utgjuter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
