Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Tviflet är för Montaigne icke medel och icke mål.
Det uppställes icke som ledande princip liksom hos
Pyrrhon, med hvilken Montaigne för öfrigt har mycket
gemensamt — hans skepticism är intet annat än en
förnuftets vana, en sinnesstämning han trifs med. Han
tviflar på allt men från rent teoretisk synpunkt; icke
på grund af någon orubblig, positiv princip utan på
grund af att han förnekar alla principer, alla doktriner.
Han är född skeptiker, har ej blifvit det. Till sin natur
är han af ett lugnt, harmoniskt skaplynne, till sin
sociala ställning en seigneur, en herreman, till sin smak en
dilettant. Det faller sig ytterst lätt för honom att vara
lidelsefri och hofsam, ty ödet har fritagit honom från
nödvändigheten att taga del i lifvets verkliga strider,
där faran, själfbevarelsedriften, hatet eller kärleken
ingifva människan tro men på samma gång göra henne
i vissa afseenden begränsad, intolerant och trångsinnad.
Den evige åskådaren med sitt omätliga förråd af rent
fransk glädtighet och allmänmänskligt sundt förnuft har
så noga studerat den komiska sidan i alla ytterligheter
och lidelser, att han själf är ur stånd att fastna på
kroken. Om han inte har några fasta öfvertygelser, har
han heller inga fördomar; om han är främmande för
sann tro, så är han på samma gång främmande för all
vidskepelse. Det yttersta målet för hans skepticism är
att förklara för läsaren, hvarför han personligen icke
kan ansluta sig till något parti, någon sekt eller skola.
För öfrigt, i förbigående och osystematiskt som
alltid visar han också på några objektiva källor till tviflet.
Det första är medvetandet om världens omätlighet,
företeelsernas ändlösa mångfald och människans fullkomliga
intighet. »Inbilskheten är vår naturliga, medfödda
sjukdom. Människan är det olyckligaste och bräckligaste
af alla skapade väsen men på samma gång det mest
uppblåsta: placerad i smuts och orenlighet, fastkedjad
vid en förskämd och liflös del af världsbyggnaden, vid
universums källarvåning, den från himlen längst aflägsna,
i sällskap med fyrfotadjur och maskar, ställer hon sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
