Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
ordalag; ni känner, att han är likgiltig för saken och
att han lika gärna skulle ställa sig på den ena sidan
som på den andra. Men betala honom bra, så blir
han genast lifligt intresserad för saken, den slumrande
viljan vaknar, han gör bruk af allt sitt förstånd, allt
sitt vetande, och nu tycks det honom med exns,
att han ser den otvifvelaktiga sanningen, i viss
mening tror han uppriktigt och får också er att tro på
er saks rättmätighet.» Så är det. Det mänskliga
förnuftet är vacklande, föränderligt, finner sig aldrig till
rätta och irrar —
Velut minuta magno
deprensa navis in mari vesaniente vento.
Människorna ha icke ens kunnat enas om hvad
som bör förstås med det goda. En gammal
skriftställare, Varro, räknar upp några hundra sekter, som
hylla skilda åsikter beträffande det högsta goda.
Filosofien sönderfaller i en oräknelig mängd riktningar,
skolor och sekter, oförsonliga och skiljaktiga, hvilka
upphöja de mest orimliga fantasier till rangen af
absolut sanning. Man finner i dem allt hvad den
mänskliga inbillningen öfver hufvud förmår frambringa. Nihil
tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo
philosophorum (det finns ingenting så orimligt, att det
ej påstås af någon filosofj.. Men om människan ej vet
hvad det goda är, emedan hvar och en uppfattar det
från sin subjektiva ståndpunkt, ej känner sitt förnuft,
emedan förnuftet utgör en oändligt växlande,
föränderlig storhet, icke känner sin vilja, emedan den visar sig
vara sammansatt af tallösa och oberäkneliga yttre
inflytanden — med ett ord, om människan icke känner
ens sig själf, hvad i den öfriga världen är då
tillgängligt för hennes kunskap? Gjorde inte filosofen
Pytagoras narr af oss, då han kallade människan för tingens
mått — människan, som icke ens känner sitt eget mått?
Ville icke filosofen endast visa, att vi icke äga och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
