Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
kunna äga någon fast princip, någon ledtråd i de
osammanhängande intryckens kaos?
Montaignes skepticism har ett drag, som gör den
originell och olik hvarje annan filosofisk stämning —
hans tvifvel är, framför allt, glädtigt, lifsälskande. Endast
teoretiskt och som på lek tillintetgör han sekelgamla
fördomar och trossatser. På den tiden då Montaigne
skref, hade skepticismen jämnt och nätt fått tänderna;
den var en Herkules, som icke var medveten om sin
styrka. Tviflet saknade ännu sin giftiga gadd. Trots
djärfheten i sina teoretiska åsikter ansåg sig Montaigne
— den unppriktigaste människa i världen — på tfullt
allvar för en trogen son af den katolska kyrkan och
franske konungens lojale undersåte. Utan att ana oråd
lekte han hela sitt lif med elden ofvan krutkällaren.
Vi ha redan delvis sett den logiska grundvalen för
hans skepticism. Han insåg klart, att de metafysiska
grälen voro rena ordstrider. »Våra frågor», säger han,
»bestå af tomma ord, och svaren äro likadana. Låt oss
anta ni påstår, att stenen är en kropp; men den som
fortsatte frågandet: Och hvad är en kropp? — En
substans. — Och hvad är en substans? — skulle till
sist försätta er ur möjligheten att svara. Det ena ordet
utbytes mot det andra, ofta än obegripligare. Jag vet
bättre hvad som menas med en människa än med en
varelse, en dödlig eller ett förnuftigt väsen. Då man
vill häfva ett tvifvel, framkallar man tre nya — detta
påminner om den lerneiska hydrans hufvud.» »Det
finns ingenting fast och oföränderligt vare sig i naturen
eller hos oss själfva», utropar han på ett annat ställe;
»vi själfva och alla våra omdömen och alla ändliga
ting äro stadda i beständlig rörelse och förändring; det
kan icke finnas något orubbligt och fast förhållande
mellan vår tanke och den yttre världen, enär såväl
iakttagaren som det iakttagna befinna sig i oafbruten
rörelse och växling.» Que sais-je? — denna fråga,
som var Montaignes valspråk, uttrycker förträffligt i två
ord hans skeptiska stämning.
Meresjkovski, Eviga följeslagare. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
