Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
känna oss ur stånd att vara det till nytta: den som ej
kan ge må ej taga. Om våra krafter svika oss, må vi
samla dem och koncentrera dem på oss själfva.»
Detta är ingalunda egoism, icke ett åtskillnadslöst
afståndstagande från människorna. Filosofen älskar
människorna och värderar umgänget med dem, och om
han flyr till ensamheten, är det icke på grund af några
fientliga känslor utan af kärlek till friheten, emedan han
inser, att under nuvarande samhällsförhållanden friheten
icke står att finna bland människorna. »Till min natur»,
säger han, »är jag mycket meddelsam och öppen; jag
tycker om att säga ut min mening, är ej i stånd att
dölja något, jag är skapad för samlif och vänskap. Den
ensamhet jag predikar består i att rikta de förströdda
tankarna och sympatierna på sin personlighets sanna
intressen, att begränsa och så vidt möjligt inskränka
icke sin horisont utan lustar och begärelser, afkasta allt
främmande och onödigt, frukta träldom och tvång
värre än döden, undvika snarare bekymmer än
människor. I själfva verket vidgar ensamheten min horisont,
gör mig än mera meddelsam. Då jag är ensam, låter
jag mig lättare fängslas af allmänna intressen och
världshändelser.»
Trots sin kärlek till ensamheten har han ett
öfverflöd af öm, rent kvinnlig medkänsla för andras
lidanden. »Mer än alla andra laster», säger han, »afskyr
jag grymheten och detta både af medfödd känsla och
af öfvertygelse» Djurs lidanden beröra honom lika
starkt som människors. »Jag är mycket känslig för
“andras sorger och är färdig att gråta, då jag ser tårar
icke endast i verkligheten utan äfven på en tafla eller
på scenen. Jag kan icke se likgiltigt på dödsstraffet,
hur rättvist det än må vara.»
För soldaten, som staten skickar i döden, för
skolastikern, som förspiller sitt lif på att »utleta ett latinskt
ords rätta ortografi», för munken förtryckt af stränga
ordensregler förkunnar Montaigne en stor princip:
»Enhvar är skyldig att älska sig själf — icke med den
Meresjkovski, Eviga följeslagare. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
