Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
bar och blomstrande dal, hvarifrån hon blickar ut öfver
världen vid sina fötter; man kan komma till hennes
boning på skuggiga stigar med doftande blommor och
mjukt gräs, uppför en sluttning, som sakta, knappt
märkbart höjer sig, likt himlahvalfvet. De andra ha aldrig
skådat denna dygd — den högsta och skönaste,
triumferande, älskande, ljufva och mäktiga; de ha aldrig skådat
denna oförsonliga fiende till lidande, lifsleda, fruktan
och våld, som till sin högsta ledare har naturen själf,
till vänner njutning och lycka — och därför är det,
som de i sin inskränkthet ha skapat den dystra,
ondskefulla vrångbilden, grälsjuk och hotfull, och anbringat
den på en otillgänglig klippa bland stingande törnen
— en buse gjord för att skrämma människor.»
Denna sida är genomträngd af renässansens ande.
Den store Pan har uppstått, den antika naturkänslan
och lifsglädjen har uppstått. »Dygden», utropar
Montaigne, »är modern till alla mänskliga fröjder. Den gör
dem rättmätiga och därför rena och oblandade, genom
att hindra öfverdrifter bevarar den deras ungdomliga
friskhet och kraft; då den beröfvar oss några, ökar den
njutningen af alla de andra och tillåter oss med
moderlig ömhet att till fullt lystmäte men icke till öfvermättnad
njuta af de fröjder, som naturen tillstädjer. Den älskar
lifvet, älskar skönheten, sundheten och äran.»
Montaigne är optimist. Liksom de flesta af hans
filosofiska åskådningar har hans optimism ej utformat
sig till ett system; den uppenbarar sig endast som den
förhärskande stämningen, den soliga fonden i hans
världsåskådning. På tal om svårmodet anmärker han: »Jag
är mer än någon annan främmande för denna lidelse.
Jag hvarken älskar eller högaktar den, fastän det är
vedertaget bruk att visa svårmodet all möjlig ära; med
svårmodet förskönar man visheten, dygden, samvetet —
en dum och ful försköning!»
Som en äkta hellen anser han hela människan —
icke endast själen utan också kroppen — för en skön
och ädel skapelse. »I denna gåfva (d. v. s. vår kropp),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
