- Project Runeberg -  Eviga följeslagare : porträtt ur världslitteraturen /
148

(1908) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

som vi fått af Gud, finns icke en enda del, som är
ovärdig vår omsorg; vi äro skyldiga att inför Skaparen
aflägga räkenskap för den ända till sista hårstrået.»
»Jag kan icke uttrycka, till hvilken grad jag dyrkar
skönheten, denna mäktiga och välgörande makt. Sokrates
kallade den ’ett öfvergående tyranni’, Plato ett naturens
privilegium. I själfva verket finns det icke något
privilegium, som är mera populärt bland människorna;
det intager första platsen i allmänna lifvet, det går före
alla andra egenskaper, tjusar och hänför oss.. . lIcke
blott hos människorna, som betjäna mig, utan också
hos djuren skattar jag skönhet nästan lika högt som
godhet.»

Än större likhet med den antika världsåskådningen
får hans optimism genom ett lätt vemod, som skuggar
lifsglädjen och härflyter ur medvetandet, att alla
njutningar äro kortvariga och öfvergående. Ur detta
medvetande drager han en epikureisk slutsats: »Med alla
krafter, med näbbar och klor måste vi fasthålla
njutningarna, som den ena efter den andra slitas oss ur
händerna af åren:

Carpamaus dukcia; nostrum est
quod vivis: cinis, manes et fabula fies.

Andra människor njuta af lyckan och välståndet.
Jag njuter lika väl som de men icke flyktigt och i
förbigående; jag anser nödigt att pressa musten ur lifvet
intill sista droppen, berusa mig med den och så att
säga idissla den så länge som möjligt, Honom till ära
som skänker oss lyckan.» Icke heller i hans förhållande
till döden, såsom vi delvis sett, röjer sig en skymt af
kristen mysticism; döden väcker hos honom endast en
behaglig, litet lättsinnig melankoli, lika ljus som de klara
höstkvällarnas. Äfven här röjer sig den antike greken.

»Att begrunda döden», säger Montaigne, »är att
begrunda friheten; den som har lärt sig att dö har lärt sig att
icke vara slaf. Det finns ingen olycka i lifvet för den som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 25 00:14:21 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/evigafolj/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free