Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
insett, att förlusten af lifvet ej är någon olycka. Tanken på
döden och lugn inför den frigör oss från all träldom.
Hvad mig beträffar, är jag till min natur icke
melankolisk men grubblande; oftare än på något annat har
jag tänkt på döden äfven under min gladaste, friskaste
tid. I glada lag, omgifven af unga kvinnor händer det
mig att sitta stum och försjunken i mig själf; mina
vänner tro, att jag är förälskad eller drömmer, medan
jag i själfva verket har kommit att tänka på en af mina
bekanta, som häromdagen på en likadan fest plötsligt
insjuknade i feber och sedan dog. Han hade varit lika
glädtig som jag i denna stund, drömt om kärlek
liksom jag — och någon hviskar i mitt öra:
Jam fuerit, nec post unquam revocare licebit.
Men dessa tankar göra ingalunda min uppsyn
svårmodigare.» »Vi äro skapade för verksamhet:
Quum moriar, medium solvar et inter opus.
Vi måste vara verksamma in i sista ögonblicket
och uppfylla de plikter lifvet kräfver af oss. Jag önskar,
att döden skulle finna mig i min trädgård sysselsatt
med att plantera kål och därtill i den författningen, att
jag föga frågade efter mitt slut och än mindre den
sysselsättning jag nödgades lämna.»
Trots sjukdom, lidanden och dödens annalkande
bevarade Montaigne ända in i ålderdomen denna syn
på lifvet. I slutet af sina Essayer skrifver han:
D’autant es-tu Dieu comme
tu te recognois homme.
»Den högsta och nästan gudomliga fullkomningen
består i att lagenligt utnyttja sitt väsen. Mig tyckes
det bästa lifvet vara det, som motsvarar det regelräta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
