Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
oupphörligt förvilla sig och vid hvart steg råka in i
ogenomträngliga vildsnår.»
»Det är med de lärde som med sädesaxen: så
länge de äro tomma, höja de stolt och djärft sina
hufvuden mot himlen; då det mogna, tunga kornet
fyller dem, börja de ödmjukt sänka sig mot jorden.
Så ock med människorna: då de pröfvat allt,
genomträngt allt och i hela denna väldiga massa af vetande
och visdom ej funnit något fast, orubbligt och evigt
— intet utom fåvitskhet, afsvära de sin stolthet och
erkänna ödmjukt sin mänskliga svaghet.»
Djuren ha en omätlig fördel framför människan.
En medfödd och okuflig instinkt hindrar dem att
aflägsna sig från det lyckliga naturtillståndet. Montaigne
idealiserar den omedvetna djuriska instinkten och sätter
den högre än det »fåvitska» mänskliga förnuftet, som
förgriper sig på naturens fullkomliga och visa lagar.
»Att lefva ett regelmässigt lif i enlighet med sitt väsens
naturliga och gifna betingelser, är icke det
aktningsvärdare och bättre och närmar det oss icke mer till
gudomen än att handla endast i lydnad för egna
godtyckliga nycker? Är det icke bättre att helt och hållet
öfverlämna åt naturen att styra och råda öfver oss?»
Han idealiserar och skildrar i de ljusaste färger
också naturtillståndet bland de amerikanska vildar, med
hvilka Europa först vid denna tid börjat stifta
bekantskap. Upptäckten af Nya världen och den parallell,
man ofrivilligt drog mellan de unga vildefolkens seder
och den gamla europeiska civilisationen, gaf en kraftig
eggelse åt sträfvan efter det enkla och naturliga, efter
ett patriarkaliskt lif i naturens sköte. Tviflen på
civilisationen hade för öfrigt delvis framträdt redan i den
antika världen, t. ex. i stoikernas lära, i herderomanerna
och den bukoliska poesien af romerska och grekiska
skriftställare från förfallstiden. Montaigne begagnade
sig af de nyupptäckta rödskinnen för att återupplifva
denna rörelse inom litteraturen. »Jag anser», säger
han, »att det ej finnes något barbariskt hos de vilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
