Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
jag skulle troligen kunna vara lika frikostig som de
rikaste, lika ömsint som de förälskade, lika sinnlig som
de hvilka hänge sig åt njutningar ... Men ändå sörjer
jag hvarken rikedomar eller kärlek eller njutningar ...
Från och med nu och för lång tid framåt begär jag endast
fem, sex timmars lugn i mitt rum, om vintern en stor brasa
i eldstaden, om aftnarna två ljus på bordet.» Ett år
senare tillråder han samme vän: »Gör som jag —
bryt med den yttre världen, lef som en björn, som en
hvit björn; sparka ifrån dig allt utom din tanke. För
närvarande ligger det en sådan afgrund mellan mig
och den öfriga världen, att jag ej sällan känner
förvåning, då jag hör till och med de allra vanligaste,
naturligaste saker. . . Det ges en del gester, tonfall i
rösten, som jag helt enkelt inte kan stå ut med, och
af vissa dumheter får jag nästan svindel.»
Till och med i lidelsens stunder sätter han den
litterära kallelsen oändligt mycket högre än den
personliga lyckan, och kärleken till kvinnan synes honom
intig i jämförelse med kärleken till poesien. »Nej älska
konsten, det är bättre än att älska mig», skrifver han
till sin älskade. »Den kärleken sviker dig aldrig,
hvarken sjukdom eller död kan tillintetgöra den. Dyrka
idén, endast i den finns sanningen, ty idén ensam är
odödlig.» »Konsten, det enda sanna och värdefulla
i lifvet, skulle man kunna jämföra den med jordisk
kärlek, kan man sätta dyrkan af en relativ skönhet
öfver tillbedjan af den eviga? Vördnaden för konsten
är det bästa jag har; det är det enda inom mig, som
jag respekterar.»
Han går ej in på att se någonting relativt i
poesien utan anser den absolut själfständig, oberoende af
lifvet, mera verklig än verkligheten; han ser i konsten
»en själftillräcklig princip, som lika litet som stjärnan
behöfver något slags stöd». »Liksom stjärnan», säger
han, »åskådar konsten, strålande på sin himmel i
oföränderlig ro, hur jordklotet kretsar; det sköna
försvinner aldrig.» I enheten af verkets delar, i hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
